på andra sidan

det är lördag och jag lyssnar på jefferson airplane samtidigt som jag sorterar tankar och minnen. i samband med månadsskiftet kom min energi tillbaka och jag hoppas den är här för att stanna. det gör inte så hiskeligt ont att tänka på jobbiga saker längre och istället försöker jag förstå och förlåta samtidigt som jag också rannsakar mig själv och den personen jag är. inser att det finns så mycket jag älskar och vill älska här på jorden men att tillit för andra är knepigt när en har haft en ännu knepigare uppväxt. samtidigt vill jag vara naiv och blåögd, älska trots att jag riskerar att bli bränd. det är okej att bränna sig, jag är inte rädd. för jo, jag tror ändå på livet och kärleken och är övertygad om att det bästa fortfarande väntar framför mig någonstans och att allt bakom mig, som jag ännu inte förstår, har större mening än vad jag lyckas se just nu. det gör ont att vara sårad, men jag är övertygad om att en lär sig något nytt från varje gång det känns som att ens hjärta ska gå sönder. har sökt distanskurser i filosofi och skriver på min bok då jag inte pluggar eller läser. paris är kallt som fan men kylan doftar gott och ibland kikar solen fram och värmer mina kinder.

sådär klyschigt som man ibland bara orkar

ja. okej, jag lovade att jag skulle rycka mig och bloggie i kragen vilket jag även gjorde. det har nog faktiskt inte varit så livat här sedan jag bodde i stavanger och tvingades blogga för att överleva dagen. oj.

anywayz. ikväll blev jag bjuden på ölafton tillsammans med mina tjejor och besökare. eftersom jag mesta tiden, bortsett från när jag jobbar, mår som en påse skridskor och ligger i sängen 12/7 så tänkte jag att det kanske vore på plats ändå. på plats att gå vidare och leva det liv jag blivit tilldelad. på plats att sluta älta.

så, jag rädade hem från min tiotimmars-dag och satte på mig smink och kläder (som inte luktar som den stege jag stått på hela dagen). jag sjöng melanie's "ruby tuesday" medan jag kletade smink i fejjan och jag var taggad. och snygg! MEN, precis då jag var redo att gå ut genom dörren nås jag av beskedet att det inte längre är ölhäng som står på tapeten. nej, här ska käkas poutine och brytas in i ödehus och vill man inte vara med kan man lika gärna stanna hemma. "jaha" tänkte jag. "jaha." "poutine." "jaha." "ödehus." "jaha."  "jahahahahahaa.  "jaha".

vad hände? jo, jag blev så jäkla ledsen. inte ledsen över att jag inte ska dricka öl och flörta med fula dudes (som jag ändå skiter i), utan ledsen över livet. ledsen för att det enda sociala umgänge jag har, utanför jobbet, inte existerar annat än i en jävla poutine och samma hus som jag försöker bevara minnen, med han jag är kär i,  ifrån. så, jag tvättade av mig min ännu inte torkade mascara och tog av mig den outfit jag, med brustet hjärta, lyckats åstadkomma. sedan satte jag mig och grät. grät över att det känns som att jag inte har något värdigt liv. grät över att den första mannen jag, på flera år, faktiskt blev kär i (som också blev kär i mig) tvingas bryta all kontakt med mig enbart för att en brud annars kanske hoppar från en bro om han inte gör det. ska det behöva vara såhär? ska livet vara så litet? mitt i all denna misär tänker jag vara klyschig och lyssna på sorglig musik och gråta och tänka att ingenting blir bra även fast jag vet att det är en myt. allt blir bättre. fram tills dess ännu en klyscha: