när satans hästar slår sig fria

hej blogg!
jag är i chocktillstånd. min mormor dog i natt! eller vafan, dödsbeskedet nådde mig inatt!
vet liksom inte riktigt vad jag ska tänka eller tycka. samtidigt som jag blir så extremt ledsen så känns allt bara: jaha?
ringde både simon och pappa och gav beskedet. de reagerade (i mitt tycke) som mig men ju mer jag tänker på det destro värre känner jag mig och desto värre mår jag. vafan?

min mormor var en av de värsta människor att möta. jag hatade att träffa henne, jag fasade varje möte och därför sköt jag upp det. lyckades undgå en sammankomst. man kan säga att jag nästan vägrade att träffa henne och överhuvudtaget ha kontakt med henne. senast en vecka sedan uppmuntrades jag till att ringa den gamle damen, något jag avstod från, just för att hon faktsikt var jäkligt jobbig att prata med. och nu är hon död! DÖD! tänker att jag hade kunnat anstränga mig, åtminstonde lite, men istället undvek jag henne bara för att hon inte behagade mig. vad om henne? var jäkla skitgång vi sågs betydde ju så jäkla mycket, gjorde henne så glad och fick henne så stolt. istället för att värdesätta detta så ignorerades det in i den ynka grad att vi tappade all kontakt ever made. varför var jag inte ett bättre barnbarn? hur svårt kan det ha varit att bara ringa i tre ynka minuter, för att visa någon så när uppskattning? jag känner mig som världens sämsta människa. satan. döden. helvetes jäkla döden.

ska jag skratta åt livets jäkla ironi eller bara gråta, för just nu känner jag mig ju jävligt nere. med all rätt!