en skakande värld

hej bloggen! igår tog jag mig i kragen och åkte till republique för att möta maja. vi båda är aningens heartbroken just nu och det var mysigt att få pladdra med en god vän en liten stund. vi promenerade längst med kanalen och senare upp till buttes chaumont innan jag vände hemåt och fortsatte min sorgeprocess på egen hand. det tråkigaste med detta uppbrott är väl besvikelsen över hur han är som person. sexistisk och kvinnohatande, utan att egentligen förstå det själv. min feministiska övertygelse kunde liksom inte med det, hur mycket jag än försökte att acceptera honom och istället låta de bra sidorna skina. giftiga personer ska en inte ha i sitt liv, hur mycket de än råkar glimma genom varven. jag känner mig tillplattad, förminskad och arg men det går över om jag bara gråter i några dagar och fortsätter jogga längst med eiffeltornets alléer.

imorgon kommer linda hit och det ska bli skönt att få umgås med någon jag känt i hela mitt liv. vi ska dricka vin i parker, äta god mat, prata, skratta, ha kul. jag behöver det just nu när världen känns skev och rutten.

det var val i turkiet igår och erdogan ser ut att kunna bli den där diktatorn han vill vara, att döma av resultatet. 126 syriska flyktingar dog i ett självmordsattentat igår och sextioåtta av dem sägs vara barn. jag förstår ingenting och gråter samtidigt som jag fortsätter leta efter volontärgrupper i paris där jag kan göra förändring för dem som har det värre än vad jag har. det är svårt, min knackiga franska kommer jag inte långt med i det här sammanhanget. funderar på att starta en organisation där jag och andra volontärer öppnar upp för lek och roligheter till flyktingar och hemlösas barn här i paris. mitt hjärta går sönder när jag ser dem på gatorna och jag tänker att visst fan kan vi ge dessa barn ett bättre liv med lite kärlek och viljekraft. jag är ledsen men nina simone och denna låt får mig att inte ge upp just nu. kram!

västvärlden och våra problem

så, ett terrorattentat har inträffat i stockholm tidigare idag. jag blir ledsen och fasas, samtidigt som jag inte kan låta bli att provoceras av hur mitt facebook-flöde idag är fullt av förfäran och sorg när det inte varit det resten av veckan. för några dagar sedan exploderade en bomb i en tunnelbana i st petersburg, varför skrev ni inte då? en kemisk attack har dödat nästan hundra syrier för ett fåtal dagar sedan, var befann sig er oro och era tårar när ni såg bilderna eller filmerna på döda barn? det såg ut som att dem sov. till synes fridfulla låg dem radade på en brits medan kameror dokumenterade dem en efter en. valde ni att inte se dem och varför då? de där syriska barnen som låg där på flaket är våra barn och syskonbarn, lika mycket som alla drabbade i stockholm eller st petersburg är. vi är alla samma människor så var är era tårar då attentat utanför väst sker? vi måste lära oss att se och känna längre än dit våra trygghetszoner räcker och lägga vår fokus på att stoppa alla krig, inte bara dem som rör vår egna lilla bubbla där vi ojar över hur vi råkade spendera för mycket pengar förra veckan.