techno in i natten

hej bloggen! terminen börjar lida mot sitt slut och jag har fan lyckats knega ikapp allt jag missade då jag inte orkade någonting. har precis exporterat den fil som ska agera sista exam och om en liten stund kommer mannen jag träffar hit. vi ska bli fulla och därefter styr vi kosan mot aubervilliers var det är technofest in i tidiga timmarna. oj, att jag klarade det. det känns som ett mirakel!

idag när jag stod och såg på mig själv i spegeln noterade jag några rynkor jag inte sett tidigare och istället för att drabbas av åldersångest infann sig istället ett väldigt lugn i min kropp. jag tycker det är så himla vackert att åldras och förstår inte alla nissar som någonstans propsar för att vara forever young. eftersom jag är omringad av en bunt 20-åringar i min skola så kommer ålder ständigt på tal. många förvånas över att jag är hela trettio bast för "jag varken ser ut eller beter mig som en sådan".
vad betyder ens de orden?

ibland kan jag såklart önska att tiden inte gick så fasligt snabbt men samtidigt har jag förstått att ålder är en siffra och att hen som tycker dessa siffror, rynkor eller gråa hår är nåt att förakta är så även hen som gått miste om någonting väsentligt; att varje år en får leva är ett privilegium. jag vill verkligen få bli äldre och i takt med att jag blir det så växer jag även som person. jag vill växa. sedan tror jag förvisso aldrig att en blir riktigt stor, men det har väl med personlighet att göra också. anyways, här är låt som jag tycker är en jäkla hit. lyssna, dansa, lev för en dag är tiden slut.

en första fredag som trettio i paris

hej bloggen! så, vad har hänt sedan sist? jo jag har begravt mina tjugo och flyttat till frankrike! landade i måndags och har sedan dess varit på intervju, provjobbat, hängt med alizé, druckit vin med just nämnda och nya bekantskaper och alltså även fyllt 30 bast. paris är så otroligt vackert och jag går runt som en förälskad tonåring och tycker allt är magiskt och underbart och fantastiskt fint. till och med hundbajset här har en sådan lyster och ja, hittills har jag inte stött på någonting som besvärat mig det minsta. valsade hem längst kanalen igår och gav min halsduk till en hemlös man med löftet att jag skulle förändra världen. en dag ska jag förändra världen. grät lite över alla fina grattishälsningar jag fick igår och måste säga att; wow. jag har så fina kompisar och känner mig så priviligerad som fått leva omkring dem alla i hela trettio år.

just nu sitter jag och dricker ett glas vin och kikar ut över staden. jag bor i en 9 kvm liten lägenhet på sjunde våningen på rue des filles du calvaire. spartanskt, absolut, men med utsikt över hela marais så kan jag faktiskt inte klaga. det är bra här. jag mår bra här. jag får sådan inspiration här; till att sjunga, skriva, leva!

ikväll har jag en sådan där tinder-dejt och ska träffa en thibaud och hans vänner för att gå på technoklubb som varar ända in i gryningen. jag är inte rädd här. jag är inte rädd för att inte hitta hem eller göra fel eller vara mig själv. det känns verkligen som att jag hamnat rätt nu, efter alla dessa år av sökande. nästa vecka kommer nakenmannen hit och hälsar på mig. vi ska se lindstrøm och göra turistiga saker så som att ta selfies vid eiffeltornet och kasta stenar i seine. nu ska jag dock lyssna på brian jonestown massacre och denna pärla tio gånger till innan det är dags att klacka på de där dansskorna och svälja en liten droppe nervositet. till mitt paris!