den jag är och sådant

så, jag märkte nyss att min blogg faktiskt hade ett nytt "low" förra året. vi kom inte ens upp till en hundring och det enda man kan konstatera är att jag fanimej var riktigt usel på att uppdatera om vad som hände i mitt liv. dang. eftersom den här sidan någonstans ska fungera som dagbok och minneslund för mig och mitt liv så antar jag att det kanske är på plats för mig att blotta mina känslor ändå. utsätta er och mig själv för det inre jag har. vi kör, jag ger er allt som är viktigt ba pang!

först och främst har jag en karaktär som är glad och optimistisk. den som vågar allt och siktar högst. den som älskar livet. den som inte rädd för att provocera, säga vad den tycker eller tänker. den som älskar att leva, att utvecklas, att få skriva och göra film. den som älskar sina vänner och familj och som anser kärleken vara det största som finns. den som alltid ser framåt, och känner och tänker och tycker och vill. 

sen så är jag också den som blir rädd för att inte räcka till och är rädd för den dagen jag inte kommer orka älska livet längre. jag blir rädd för att jag vet att folk tycker illa om mig, jag blir rädd för att folk ska klara av att trycka ner mig och få mig att inse att jag inte är bättre än någon annan. samtidigt som jag skiter i det, jag är bättre än alla andra men med det inte sagt att folk är sämre än mig. förstår ni?

jag blir också rädd för dubbelmoralen. för att jag inte vill vara den som känner, tycker och tänker. jag blir rädd för att jag inte kan tygla mig själv eller min karaktär. jag tampas med allt jag är och allt jag hade kunnat vara. jag blir också rädd för döden. för att döden ska ta fler av dem jag älskar. för att jag inte ska orka ta mig igenom fler förluster. jag är skiträdd helt enkelt. och skitstolt för att vara jag. fan.

denna låt tror jag förklarar en del, så lyssna: