i en konstant dimma

har svårt att somna om natten men det stör mig inte trots att skoldagarna är långa och dagarna passerar medan jag vandrar omkring i en dimma. vaknar genomblöt av kallsvett, fortfarande fast i de  drömmar jag inte kan placera. det är som att en film spolas fram och tillbaka i mitt huvud men jag hinner varken se eller höra vad som händer där i filmen, kvar är bara känslan av någonting jag inte kan placera. känner mig varken lycklig eller olycklig, jag bara är. vintern har ännu inte hunnit börja men i mina tankar är det redan vår här i paris. skriver ner allt jag känner i små böcker, dokument eller på papperslappar som knögglar ihop sig i de väskor jag bär mer mig var jag går. förvånas över hur snabbt det går att åka till och från skolan då jag har en bok i handen och den senaste veckan har jag glupskt slukat karin boyes kallocain och carlos ruiz zafóns himlens fånge. om några timmar ska jag läsa första sidorna i elena ferrantes - my brilliant friend. om en månad är detta år äntligen slut.

en annan typ av terapi

hej bloggen. vintern rullar vidare och denna vecka går jag in i produktion. det känns sådär superbra och jättehäftigt samtidigt som jag också är skitskraj över vad som kommer hända och hur mitt resultat kommer se ut då det väl är färdigkomponerat. jag har beslutat mig för att göra en film om förra hösten, strax efter att pappa gick och dog. dem där veckorna är de mest surrealistiska i hela mitt liv och jag minns att jag ständigt gick runt med tanken om att jag var en karaktär i någon sorglig jäkla rulle. nu ska jag bli det också! när resultatet väl är här så lovar jag att dela med mig av mitt verk och kanske kanske kan någon lära sig någonting från min upplevelse och resa. om inte annat så kanske det ger större förståelse för vad folk går igenom då en närstående dör.

vi diskuterade filmen i min klass och min lärare ba: "hmm det är fiktion men inte fiktion och det är dokumentär men inte dokumentär. vad är din film?" dokumentär vardagsrealism sett ur ett fiktivt perspektiv kanske? flådigt låter det iallafall. 

anyway, chloe är på väg hit och jag måste springa och hämta tvätten innan tvättstugan stänger. här är förresten en låt jag lyssnat på väldigt mycket i det senaste. vi hörs snart igen! 

efter regn kommer det mer regn

jag tittar på filmklippet du skickade över skype. där du skrattar och säger att "uh siri jag trodde du var online men du var visst offline" med en sådandär fånig röst du hade då du försökte vara rolig. varje gång jag påminner mig själv om att du är död så får jag svårt att andas. det känns som att någon försöker kväva mig och jag vågar inte tänka på dig så mycket som jag borde. 

jag såg dig i en dröm för några dagar sedan. du åkte förbi på en skruttig vespa och jag tänkte att du såg glad och lite tjock ut. du vinkade till mig och jag försökte hålla upp med din fart men så helt plötsligt var du bara borta. jag vill inte att du ska vara död. jag vill att mitt liv ska vara en dröm som jag kan få vakna upp ifrån. jag vill att du ska finnas. jag behöver dig. smärtan efter dig gör för ont för att bära så kan du bara sluta upp och komma tillbaka nu? 

om jag hade vetat att du skulle försvinna då i september hade jag gjort allt annorlunda. förlåt pappa, för att jag ibland var arg och skrek på dig mer än jag kanske borde. förlåt för att det tog mig så lång tid att inse att du alltid ville väl men var så jäkla klumpig av och till. förlåt för att jag inte kunde rädda dig. 

tid som står still

jag går igenom gamla blogginlägg för att komma ihåg saker vi gjorde tillsammans. försöker desperat hålla kvar i alla minnen; dåliga som bra. försöker få dig att komma tillbaka till livet. sedan jag kom till bergen har jag tryckt bort den molande känslan i magen. försökt vara stark; inför mig själv och mina syskon. det håller inte i längden och snart spricker jag. ibland när du var full tvingade du mig att dansa. du grabbade tag i mina armar och valsade omkring i ateljén med mig släpandes efter. jag blev arg och sa att det inte var roligt men du bara skrattade. jag hade gjort vad som helst för att få se dig igen.

så kommer hösten

hej bloggen. jag lever! fejjan är borta för en stund framöver och just nu lyssnar jag mest på grace slick och the great society och försöker förstå det lilla livet.

då jag själv sagt för mycket

hej blogg! jag har inte velat skriva på ett tag men just ikväll tror jag kanske jag behöver lätta mina fingrar och därför ursäktar jag också på förhand ifall jag skulle bli aningens för privat.

mycket har hänt sedan sist och jag vet egentligen inte var jag ska börja.
förmodligen hade jag redan gått hem med snubben jag egentligen inte ville gå hem med då skiten kom farande. kanske inte.
han hade väl indirekt tjatat om att vi skulle hooka i x antal månader och just där och då kändes det rätt. jag behövde någon som med ord fick mig att verka änglalik och förhoppningsvis var jag också änglalik under den lilla stunden hans förhoppningar också blev verklighet. i efterhand kan jag ångra mig men har dock lärt mig att ånger, efterklokhet och ångest inte tar mig framåt och därför väljer jag istället att bara säga "aja" kul för han. kul för mig. hepp!

sen kom döden och knackade på. det var söndag och jag skulle baka mat med emelie när allt sa PANG!
sofia frågade mig ifall jag hört om den katastrofala branden i paris. jag minns att jag svarade nej. därefter deklarerade min syster att branden berörde en vän, felicia. sedan kom mina tårar. och jag grät. i två dagar.
ett liv som verkade så levande hade slocknat och jag visste för allt i världen inte vad jag skulle ta mig till.
felicia och jag var nära vänner när vi var yngre, som i sjutton/arton. sedan blev hon och simon klasskamrater och vår vänskap mynnade ut i något man kan jämföra med oregelbundna, spontana och ibland korta fast dock betydelsefulla träffar. deras vänskap blomstrade.

jag träffade henne förra sommaren och då visste jag inte att det var sista jag skulle få se henne. vi pratade om svåra saker och min bror som är en gemensam och ibland älskad bästa vän (heh). vi pratade om minnen och om att hon gjorde samma resa jag gjort några år tidigare. jag bad henne att ta hand om sig och sa att hon alltid kunde prata med mig. hon sa tack och pratade med mig. vi sa hejdå och kramade varandra som om vi båda visste att vi inte skulle ses på ett tag. nästa gång visar sig vara i ett annant liv. fan.

sedan har jag varit i stockholm och försökt tänka på annat. varit full men lite dum. kom tillbaka till bergen och var full och inte dum någonstans. nu har jag också sökt skolor men kom ironiskt på att min "skrivarlinje" riktar sig till folk med läs och skrivsvårigheter och inte till folk, så som mig, som vill utveckla sitt "professionella" (heh) skrivande. jahapp. kanske jag lär mig stava till "nationalencyklopedien" om jag kommer in. annars var det inte mer än så för nu.
jag ger er en låt i avslut och den går till hon i himmelen. du finns i mitt hjärta. idag och alltid.

lite så som det är