den där årskrönikan då, hejdå 2016

okej bloggen, nu kör vi! 2016 var året då jag flängde lika mycket som vanligt men tyvärr även gick in i väggen en sväng utan att jag riktigt förstod hur eller varför.

vargavinter härjade över montreal hela januari och jag spelade in film och rannsakade min sorg över pappa ytterligare. alexandra blev en viktig person i mitt liv och jag njöt av att ha henne ovanför mig samtidigt som jag lyssnade på the beatles och försökte att inte frysa så mycket. jag och murdock åkte till toronto en sväng och hängde med courtney och tim. i februari sprang jag på sälen när chloe spelade sin första konsert på poisson noir och vi pratade alltså en första och sista gång sedan vi sagt farväl ett och ett halvt år tidigare. jag träffade gabriel samma kväll och hade några veckors euforisk förälskelse som tyvärr försvann lika snabbt som den kom. började umgås med kara och barento en del och de där vinter/vårmånaderna var nog ganska bra ändå. roger kom och hälsade på och vi hade äggrullar-tävling enligt tradition. skolan tog nog en del tid men jag orkade inte bry mig om den och lät den halka efter för att ha mer tid med mina vänner. sedan kom solen.

vi hade en enormt lyckad street-sale utanför huset och jag köpte en humphrey bogart som skrämde livet ur mig i april. våra filmer hade premiär och folk berömde mig för mitt mod samtidigt som jag började tappa lusten till allt. jag velade i allt; vem jag är/var, var jag skulle bo, vad jag egentligen trodde på och ville med livet. trots att dagarna kändes gråa fick jag både ett och två jobb lagom till att skolan var slut och jag började därmed jobba som brunch-kock på nouveau palais vilket gjorde grå vardag färgfull. vilka människor jag sedan lärde känna och hade privilegiet att få umgås med kan jag knappt beskriva. och så såg jag suuns på phonopolis. dem har i efterhand kommit till att sätta soundtracket till hela året.

i maj packade jag väskan och flög till barcelona för primavera sound och den veckan var som vanligt årets bästa vecka. jag träffade allison och amy och linda och lucy och karolina och pillan och ida och mirjam och lärde känna ett stort och glatt gäng britter som blev goda vänner. vi såg suuns två gånger (!), dansade omkring till beirut och blev hyschade på ett radiohead som jag ångrar att jag aldrig såg, bara för att nämna någonting jag sparat i minnen. veckorna i barcelona fick mig att inse att det nog är i europa jag ska vara ändå så jag bestämde mig för att åka tillbaka till montreal och avsluta mitt liv där och tacka ja till platsen på skolan i paris.

sagt och gjort, jag åkte alltså tillbaka till montan en sista gång i början på juni, bara för att packa ihop det liv jag under tre års tid försökt bygga upp. arbetade på båda arbetsplatser dygnet runt och hann knappt andas. i början på juli så beslutade sig min lägenhet för att läcka vatten både upp och nedifrån på samma gång och jag fick flytta hem till chloe. efter en tårfylld fest sa jag hejdå till min lägenhet på 5441 hutchison, hoppade in i en uber och flög tillbaka till barcelona där allison mötte mig med såpbubblor på universitat. sommarmånaderna var glada. vi dansade och skrattade och flöt omkring i badringar längst med stränderna utanför barcelona. ida och simon var där och besökare kom och gick. jag började jobba som telefonsäljare på nåt snubbigt företag och sålde stick och virk-tidningar till tanter i norge. det var varmt och klibbigt och det var nog då det small, utan att jag såg eller hörde varifrån. folk kom och gick, jag slutade orka ännu mer än tidigare och fick väl mer eller mindre kicken efter att inte ha varit på jobbet på för många dagar. väntade på besked om när jag skulle få börja skolan. inga besked kom.

när hösten tågade in åkte alla besökare hem men jag var kvar, i ett hav av ångest och med badringar utan luft i sig. jag började promenera för att förhindra panikångest, gick i flera timmar om dagen och väntade på beskeden. när de väl kom så gav jag upp och åkte till norrköping var jag nu spenderat dem senaste två månaderna. jag har samlat styrka och orkar nog lite till ändå men inser att mitt liv är så mycket svårare och tyngre än vad jag många gånger vågar erkänna för folk i min omgivning. har börjat skriva en bok om det, den heter maskrosbarn och jag tror att det nog är dags för mig att berätta min historia som är så tragisk att jag nästan börjar gråta då jag glömmer bort att den tillhör mig.

however, 2016 var bra stundom, det var det. men med mer ångest än vad jag kunnat föreställa mig. jag saknar montreal ofta men vill inte bo där och ja, jag tänker att 2017 kan alltså bara bli bättre än både montreal och barcelona ihop. och, nu när jag lyckats repa mig efter denna östgötska retreat så är jag faktiskt ganska taggad ändå. biljetten till paris är bokad och ja, det är nu livet börjar. hejdå 20's och 2016, vi ses aldrig igen och det är jag glad för!

här har ni förra årets låt:

det gångna året, hejdå 2015

så, det har alltså blivit dags för den där årskrönikan jag börjat få till vana att skriva efter att ännu ett år har lyckats passera. 2015 var året då jag grät mer än jag någonsin tidigare gjort. vet inte hur många liter tårar som rann ner för mina svullna kinder men jag lovar er att det var många. jag fick uppleva en första vinter, en första födelsedag, en första vår, en första sommar, då pappa fortfarande var död.

jag spenderade januari och februari på möhlenpris i bergen tillsammans med min gitarr, låtarna jag skrev och neil young. sälen berättade att han inte tänkte komma dit och trots att det beslutet gjorde mig fruktansvärt ledsen så var det nog också det bästa för mig just då. jag behövde tid för mig själv. jag behövde tid att känna, att tycka, att tänka, att sakna, att skriva och att sjunga, att sörja, att läka. så, när han berättade att han inte tänkte komma så tänkte jag på mig själv och att det nog var rätt beslut även fast några av dem liter tårarna jag då grät också berodde på honom.

i mars åkte jag till tanzania var jag spenderade fem veckor på en ödslig strand på zanzibars östra kust. jag skrev brev; till sälen, till pappa, till mig själv. jag skrev dikter och jag spelade lite gitarr. mirjam var med en stund, julia och animami också. livet började sakta kännas lättare att hantera. jag slutade så småningom vara arg och blev istället ännu mer ledsen. jag fortsatte att försöka förstå och jag fortsatte att försöka orka. jag sökte till concordia en andra gång och jag kom in igen. jag frågade mig själv vad jag ville med mitt liv men fick inga svar. jag velade, tvekade, ångrade, var rädd. mest rädd var jag för att jag börjat må bättre och för att jag eventuellt skulle börja må dåligt igen om jag åkte tillbaka till mitt förra liv i montreal. livet som rasade.

jag kom tillbaka till bergen en grå dag i april och hade det inte varit för sofia, amanda och siri så hade jag inte orkat vara kvar där. men jag orkade och maj kom ihop med en liten gnutta sol och ett nytt rum på nygårdsgatan. jag åkte till barcelona och primavera och träffade allison och amy och ida och pernilla och linda och paula och mirjam igen. dem fick mig att vara glad för ett tag. sedan fick jag besked om att min älskade filmlärare lajos gått bort i cancer och jag blev fruktansvärt ledsen igen. spenderade min sista lördag i maj hulkandes i telefon med simon samtidigt som jag kände att dödsbesked börjat bli till en vana. folk dör, hela tiden. folk i min omgivning dör och dem kommer fortsätta dö helt tills jag själv försvinner från denna jord. tyvärr.

i juni jobbade jag mest hela tiden och efter det kom juli var jag åkte till öland och hängde med alla mina fina syskon. spenderade några dagar i malmö var pappa gjorde sig extra påmind. cyklade till kyrkogården och drack vin med honom där. grät, saknade, kände, tänkte och växte. sälen slutade prata med mig helt och jag åkte tillbaka till bergen var augusti gick snabbt. i stockholm fick jag hänga med lisanja och bianca och erika och anna. jag fick också hålla tal på viktor och kristins fina bröllopsfest. sedan fick jag träffa allan för första gången, han är nog världens bästa kille! efter det hade jag några dagar i norrköping var jag hängde med simon, johannes, siri och iris. den sverige-visiten var nog årets bästa vecka.

slutet av augusti kom och då jag åkte tillbaka till montreal så kände jag att jag faktiskt var redo att fortsätta med det som heter mitt liv. jag var uppbackad av alla mina älskade vänner här och utöver det så tog skolan bort mycket av min sorg men framkallade istället en stor mängd stress och trots att jag verkligen njutit av min första termin har den också varit enormt ångestladdad. "klarar jag av att göra film? plugga på engelska? är jag bra nog? duger jag?" är frågor som konstant ställts i mitt huvud men jo, jag klarar av allt det där. i oktober kom erika hit och vi hade en fruktansvärt fin höst tillsammans. jag började skratta igen. sådär mycket så att jag fick ont i magen. sådär mycket som jag inte skrattat sedan pappa dog. tack erika! i början av december åkte jag till cuba och det var helt fruktansvärt där. jag som åkt dit med förhoppningen om att ha ett fint slut på året fick mig en kniv i ryggen och kände mig mindre än vad jag varit innan. på ett annat sätt än när pappa dog, men fortfarande enormt liten.
räknade dagarna tills jag skulle få åka tillbaka och då jag väl landade i montreal igen så kände jag mig mer hemma än vad jag gjort ända sedan jag flyttade hemifrån.

jag vill inte bo här för alltid men jag vill bo här nu. trots att vi har vargavinter redan och det ska bli nedåt trettio minusgrader på måndag. jag är fortfarande vilsen ibland men jag tror att 2015 gjort mig starkare än vad jag trodde jag kunde vara. jag överlevde och det trodde jag inte alltid att jag skulle. i en notis på min telefon skrev jag, då jag var i santiago de cuba, att jag är glad över att jag är jag. det är sant. till trots allt så älskar jag att jag lever och att jag har så många fina vänner och syskon som bryr sig om mig och som jag får bry mig om. 2016 är året då jag tänkte växa ännu mer, sådeså!

detta år är året då denna låt blir till verklighet! puss!