för all tid förlorad

jag tog metron till sorbonne, promenerade ner till floden och notre dame. för tre veckor sedan var jag och sälen där tillsammans. i takt med att jag fortsatte gå mot bastille kom minnen, som jag fram tills nu skjutit undan, tillbaka. trots att tiden han var här var ledsam och mörk så dominerar de fina minnena den tiden och så länge han gick bredvid mig fanns där ändå en lycklig känsla och en strimma hopp där i min ledsna kropp. jag förstår inte. jag förstår inte varför han insisterade på att han och ariel bara var vänner då jag var i montreal i somras, för att sedan inleda en mer seriös relation med henne bara dagar efter att jag åkt därifrån. jag förstår inte varför han inte var ärlig mot mig. jag förstår inte varför han sa en sak och gjorde en annan. jag förstår ingenting. så jag gick fler gator vi gått på tillsammans. och jag mindes och grät, saknade och förstod ingenting. sedan vände jag hem och den kolsvarta floden och jacques brel tröstade mig och sa att det är okej att vara ledsen och känna sig ensam när man blivit bortvald. och jag ska leva och vara ledsen för att sedan leva och vara glad, men aldrig kommer jag sluta älska honom och aldrig någonsin får jag väl tillbaka den delen av mitt hjärta som han valde att kasta bort gång på gång.