efter den sista inlämningen

hej bloggy! imorse när jag satt på metron till skolan så grät jag då jag läste jag läste de sista kapitlen i susanna alakoskis förskräckligt underbara bok "svinalängorna".  jag känner mig stum. vet inte hur jag ska formulera mig eller var jag ska placera mina tankar. allt jag läste där i boken var så.. verkligt. det var på riktigt. mitt liv, så som jag växte upp i senare barnsår/tidiga tonåren, var där i boken. med andra events och huvudrollsinnehavare denna gång, men ändå. det var min pappa som var den där finska gubben som svor och inte hade pengar annat än att supa för. som byggde egna möbler, som "trollade bort problem med bravur" då de egentligen bara sopades under mattan. det var jag och mina syskon som gömde oss under sängarna under fylleslagen. för att inte synas, inte vara i vägen då ilskan kickade igång mellan pappa och b. det var vi som försvann, led, förträngde vardagen. och sedan de vuxna omkring, som såg men inte handlade för barnens bästa. som gjorde sig blinda. hur kan man se ett barn lida och inte försöka hjälpa detta barn? var var alla vuxna när vi växte upp? alkoholism är en fruktansvärd sjukdom och jag har sett den förstöra personer jag älskar. precis som i boken var jag det offer som ville fly men samtidigt också ville stanna för att se att allt var okej. för att höra att pappa andades. för att veta att småsyskonen inte dog. var fanns de vuxna då? att boken är berättad ur ett barns perspektiv är så enormt viktigt och jag blir mer och mer övertygad om att jag måste skriva klart den bok jag själv skriver och snart är tio kapitel in i. jag blir skraj för att jag själv har ett "gott öga" för alkohol. är det ärvt eller en del av vår kultur idag? jag vet inte. jag vill tro att exponering för alkohol vid ung ålder har påverkan och därefter kommer jag välja att uppfostra mina egna barn i framtiden.

jag skäms inte för att säga att mina alkoholvanor brukade vara oroväckande. av och till är dem fortfarande det, men nej jag skäms inte. mitt liv är så jäkla knepigt av och till och då det är extra knepigt är allt jag vill att bli full och glömma. ibland blir jag full och glömmer, men nio gånger av tio dealar jag med verkligheten och den gråa vardagen. det är ett helvete, ja. speciellt när en istället kan välja att sjunka ner i en mjuk säng av fylla och ignorera det som finns framför en. men jag gör inte det, fastän att jag vill. alkohol är en snabb, enkel och billig flykt från ett problem så stort att det krävs mer än en vuxen involverad för att lösa det. jag är vuxen idag och mitt ansvar i det är att göra val som inte skadar någon, allra minst ett barn.

sedan skulden. som att alkoholism vore nåt att skämmas för. det är en sjukdom, precis som cancer. att erkänna det gör att jag öppet kan stå för att jag aldrig någonsin ska bli som mina föräldrar. och, istället för att förminska personer med alkoholproblem inser jag nu att det är dem jag vill hjälpa. alkoholism är en sjukdom, precis som cancer. skillnaden är att det finns ett skamligt stigma runt denna sjukdom, som om att den vore självvald. vi måste sluta döma folk för alkoholism, vi måste börja förstå och det är då vi kan förändra, hjälpa och förhindra.

tack susanna alakoski.