den där årskrönikan då, hejdå 2016

okej bloggen, nu kör vi! 2016 var året då jag flängde lika mycket som vanligt men tyvärr även gick in i väggen en sväng utan att jag riktigt förstod hur eller varför.

vargavinter härjade över montreal hela januari och jag spelade in film och rannsakade min sorg över pappa ytterligare. alexandra blev en viktig person i mitt liv och jag njöt av att ha henne ovanför mig samtidigt som jag lyssnade på the beatles och försökte att inte frysa så mycket. jag och murdock åkte till toronto en sväng och hängde med courtney och tim. i februari sprang jag på sälen när chloe spelade sin första konsert på poisson noir och vi pratade alltså en första och sista gång sedan vi sagt farväl ett och ett halvt år tidigare. jag träffade gabriel samma kväll och hade några veckors euforisk förälskelse som tyvärr försvann lika snabbt som den kom. började umgås med kara och barento en del och de där vinter/vårmånaderna var nog ganska bra ändå. roger kom och hälsade på och vi hade äggrullar-tävling enligt tradition. skolan tog nog en del tid men jag orkade inte bry mig om den och lät den halka efter för att ha mer tid med mina vänner. sedan kom solen.

vi hade en enormt lyckad street-sale utanför huset och jag köpte en humphrey bogart som skrämde livet ur mig i april. våra filmer hade premiär och folk berömde mig för mitt mod samtidigt som jag började tappa lusten till allt. jag velade i allt; vem jag är/var, var jag skulle bo, vad jag egentligen trodde på och ville med livet. trots att dagarna kändes gråa fick jag både ett och två jobb lagom till att skolan var slut och jag började därmed jobba som brunch-kock på nouveau palais vilket gjorde grå vardag färgfull. vilka människor jag sedan lärde känna och hade privilegiet att få umgås med kan jag knappt beskriva. och så såg jag suuns på phonopolis. dem har i efterhand kommit till att sätta soundtracket till hela året.

i maj packade jag väskan och flög till barcelona för primavera sound och den veckan var som vanligt årets bästa vecka. jag träffade allison och amy och linda och lucy och karolina och pillan och ida och mirjam och lärde känna ett stort och glatt gäng britter som blev goda vänner. vi såg suuns två gånger (!), dansade omkring till beirut och blev hyschade på ett radiohead som jag ångrar att jag aldrig såg, bara för att nämna någonting jag sparat i minnen. veckorna i barcelona fick mig att inse att det nog är i europa jag ska vara ändå så jag bestämde mig för att åka tillbaka till montreal och avsluta mitt liv där och tacka ja till platsen på skolan i paris.

sagt och gjort, jag åkte alltså tillbaka till montan en sista gång i början på juni, bara för att packa ihop det liv jag under tre års tid försökt bygga upp. arbetade på båda arbetsplatser dygnet runt och hann knappt andas. i början på juli så beslutade sig min lägenhet för att läcka vatten både upp och nedifrån på samma gång och jag fick flytta hem till chloe. efter en tårfylld fest sa jag hejdå till min lägenhet på 5441 hutchison, hoppade in i en uber och flög tillbaka till barcelona där allison mötte mig med såpbubblor på universitat. sommarmånaderna var glada. vi dansade och skrattade och flöt omkring i badringar längst med stränderna utanför barcelona. ida och simon var där och besökare kom och gick. jag började jobba som telefonsäljare på nåt snubbigt företag och sålde stick och virk-tidningar till tanter i norge. det var varmt och klibbigt och det var nog då det small, utan att jag såg eller hörde varifrån. folk kom och gick, jag slutade orka ännu mer än tidigare och fick väl mer eller mindre kicken efter att inte ha varit på jobbet på för många dagar. väntade på besked om när jag skulle få börja skolan. inga besked kom.

när hösten tågade in åkte alla besökare hem men jag var kvar, i ett hav av ångest och med badringar utan luft i sig. jag började promenera för att förhindra panikångest, gick i flera timmar om dagen och väntade på beskeden. när de väl kom så gav jag upp och åkte till norrköping var jag nu spenderat dem senaste två månaderna. jag har samlat styrka och orkar nog lite till ändå men inser att mitt liv är så mycket svårare och tyngre än vad jag många gånger vågar erkänna för folk i min omgivning. har börjat skriva en bok om det, den heter maskrosbarn och jag tror att det nog är dags för mig att berätta min historia som är så tragisk att jag nästan börjar gråta då jag glömmer bort att den tillhör mig.

however, 2016 var bra stundom, det var det. men med mer ångest än vad jag kunnat föreställa mig. jag saknar montreal ofta men vill inte bo där och ja, jag tänker att 2017 kan alltså bara bli bättre än både montreal och barcelona ihop. och, nu när jag lyckats repa mig efter denna östgötska retreat så är jag faktiskt ganska taggad ändå. biljetten till paris är bokad och ja, det är nu livet börjar. hejdå 20's och 2016, vi ses aldrig igen och det är jag glad för!

här har ni förra årets låt:

då tiden inte räcker till

god eftermiddag bloggen! jag sitter och tuggar på ett ägg och tänker att "hur ska jag hinna med allt jag måste hinna med?". jag ska posta brev och växla pengar, vaccinera mig, jobba, flytta mina saker hem till sofia, skriva ansökan, skriva referensbrev, skriva artikel till jelly, fixa försäkring, laga min dator, mecka med csn, mecka med concordia och samtidigt försöka leva. jag har prick tio dagar på mig för sedan är jag i afrika och där hade jag tänkt att enbart skriva och läsa fiktion, leva, njuta av livet.

igår när jag traskade hem till siri så hörde jag mig själv utbrista "UUUÄÄHH" vilket fick mig att tänka "man vet att man lever när ångesten självmant hittar vägar att uttrycka sig genom". jag har ångest ja, tidsångest. min lista över saker jag måste göra tycks bara växa sig större och jag drar som vanligt en sista minuten. när ska en lära sig? när ska jag lära mig?

nåja, det är inte bara stress som barrikerar min vardag. pratade med snövit tidigare idag och hon vill ha mig att regissera en tv-serie som kommer handla om ett gäng konststuderande kvinnor och hur dem hittar vägen till sig själva. ingenting är spikat ännu men jag hoppas på att kamma hem detta.

nu är ägget uppätet och jag ska sticka iväg och hitta en gosigt café att arbeta på. när dagen är slut hoppas jag hitta mig själv lite mer problemfri.

dramatik i vardagen

hej bloggy! för en stund sedan stod jag och var duktig och sorterade ut diverse plagg ur min garderob.
jag var i världens gallringsmode och hade ratat säkert trettio plagg då en enorm spindel kommer springade rätt ut ur påsen med nytvättade kläder!

eftersom jag är sådär sjukt rädd för spindlar så uppstod såklart panik. i ruset och bruset lyckades jag dock samla mig såpass mycket att jag lyckades få tag i en färgpalett jag tydligen hade stående i mitt fönster men då jag väl var redo att gå in i strid var spindeln borta. hur en enorm spindel kan försvinna i en väldigt liten lägenhet är för mig ganska oklart men borta var den och mitt hjärta bultade. hårt. efter sisådär 30 sekunder visade den sig dock igen och tydligen trodde den stackars saten att min vita tisha var ett perfekt ställe att crasha lite på. ba ploff!

nu är spindeln död och jag känner mig helt utslagen. förmodligen så som folk med epelepsi känner sig efter ett anfall. kanske borde jag gå i någonslags spindelterapi om det finns sådant. jag blir ju så rädd att jag blir svag i hela kroppen, får panik och nästan börjar gråta och skaka och hyperventilera och typ vill sjunka genom jorden. schönt.

anyway. innan jag går tillbaka till mina sysslor passar jag på att ge er mews gamle dänga som ju handlar om en spindel. ba ploff:

baksidan på en fylla

hej blogg! det blev ingen lugn lördagskväll. jag och emelie snörade på oss dansskorna och gick till landmark där jag drack hundra öl och rökte lika många cigaretter. att dricka hundra öl kan vara ganska så kul för din mun, men resulterar dock sällan i någonting bra; du tappar nämligen oftast all självrespekt, dina värdesaker och ditt minne efter hundra öl!

själv lyckades jag mirakulöst att behålla nycklar, väska och mobiltelefon (värdesakerna). minnet och självrespekten förlorade jag förmodligen runt öl tio och detta är också någonting min bakfylleångest tydligt påpekat de senaste dagarna.
minns att jag berömde dj'n för god musik. vidare är jag på en efterfest där jag talar paris med främmande man och sedan säger min hjärna och mina minnen stopp. vaknade i min egen säng (med alla kläder på) i söndags och har mått dåligt fram tills nu. kan inte förnimmas några sattyg men förmodligen var det just det jag ägnade mig åt den delen av kvällen min hjärna valt att förtränga.

för att få mig själv att må lite bättre ber jag härmed min kropp, mitt bankkonto och alla drabbade utav min obegåvade alkoholkonsumtion om ursäkt! detta ska inte upprepas! ifall jag får för mig att gå ut till helgen ska jag endast hålla mig till lättöl eller cola zero. no more miss fyllekaja för mig med andra ord!

-

revolutionary road sändes, som plåster på mina bakfulla sår, i repris denna afton. kom in i slutet för att se leffe och fru winslets förhållande återigen gå i spillror samtidigt som sofia och arild plingade på med en nybakad äppelkaka. grät mig igenom vanlijsås och kanel och tänkte att de två nog förtjänar ett lyckligt slut någon gång.
nu kallar min säng och imorgon ska jag våndas på arbete igen. livet går vidare, eller vad säger man?

en slät start

god afton!
tvåtusentio, vilket år. efter att tolvslaget passerat på självaste nyårsnatten passade jag på att hångla med både en och två munnar. minns inte mycket men vaknade nästan upp i min säng med en främmande karl brevid mig. hade ångest hela fredagen, trodde att alla skrivit på en lista där jag borde bannas från bergen. på lördagen var ångesten som bortblåst, jag köpte tillbaka både fantasy och sofis från face stockholm och trodde dessutom jag kunde få skina ytterligare i en sammetskåpa från monki. lagade lasagne, sofia fyllde tjugofyra bast och efter det förfestade vi fram tills jag ramlade i trappan och slog upp hela käften. nu ser min mun ut som ett krigsfält. min näsa är stor och svullen och förmodligen borde jag bara stanna inne tills 2011 gör mig sällskap. fan.

ugglor i mossen

god kväll blogg! allt jag vill är att få krypa ner i min varma säng och andas in natten men istället sitter jag fast med griller i huvudet och en tomhem som jag inte riktigt kan placera. vrider och vänder på tankarna och försöker komma underfund med vad som egentligen skaver men inga svar tycks te sig logiska och jag antar att jag bittert får härda ut kommande veckor med en liten klump i halsen.

svininfluensan sprider masshysteri bland norrmännen men jag tänker att vaccinering är lika läskigt som självaste sjukdomen i sig så nu går jag mest runt och försöker övertyga mig själv att jag redan lidit min dos grisflunsa för detta liv. ingen vaccinering för mig med andra ord!

imorgon sticker balle till sverige i en dryg vecka och jag hade tänkt att rita en fin bild till henne innan hon drar. kanske jag borde sätta igång eftersom jag ju inte är en fena på det där med att rita. godnatt blogg, vi ses!

att skriva testamenten

hej blogg. ångesten över att vara tillbaka i stavanger svämmade över hela badrummet. jag återfick min hemska sjuka och la mig för att gråta i 48 timmar! inte bara för sjukan dåra, men för att allt är så sorgligt och för att livet stundom är ganska så bittert!
idag har hittills inte tårar runnit ner för mina redan söndergråtna kinder, men jag antar att det bara är en tidsfråga. sen är lungvärken tillbaka också! intensivare än någonsin tidigare. vet inte om jag ska ta detta som ett hån, varför händer detta mig? jag har hosta och separationsångest nog som det är. jag behöver verkligen inte denna värk i mina andningskanaler! ska jag skratta åt misären tycker ni?

ska förbi sjukan en sväng senare iallafall. det går ju liksom inte att vara sjuk resten av livet (såvida jag inte dör typ imorgon, då är det ju logisk om jag är sjuk resten av mitt liv). förbereder mig på det värsta i och med att jag är kalashypokondriker nummer ett. lunginflammation? svininfluensa? borelia? (hej satan jag plockade bort mitt livs första fästing från min kropp igår) eller är det lungcancer jag lider utav? rädslan växer sig lika stor som globen. man kan spela fotboll eller organisera konserter i min fruktan med andra ord!

nu ska jag slänga på lite joni mitchell och vila en stund sedan tänkte jag plita ner några rader någonstans om att jag vill att simon ska få min gitarr ifall herr doktor kommer med dåliga besked. melodican har jag ju lovat siv men allt annat får ni slåss om, ok?

justja vi snackar flygrädsla!

funkisbygge! här sitter jag i linköping och lanar med mig själv. planet är megalitet, rymmer max trettio passagerare och jag påminde just mig själv om hur fruktansvärt flygrädd jag är.

grät en skvätt efter farvälet med alexandra. grät ännu en skvätt över att lasse inte är hemma och har bakat bullar. grät lite till över att jag nog vill bo på alla andra ställen än i stavanger och till sist grät jag över att jag inte har en man hemma som kan hålla om mig och säga att allt blir bra. livet är som ett störtande plan just nu.

okristligt och brutalt

är nyss hemkommen efter en afton på den lokala biografen. lars von triers "antichrist" fick äntligen skådas och min spontana reaktion är illamående, vemod och tandvärk. detta var en film som berörde mig på ett sådant sätt att jag nästintill känner en stark avsmak till livet över lag. har alltid tyckt att könsstympning är ett brutalt, vidrigt och ångestladdat ämne, att få se fröken charlotte gainsbourg stympa sig själv ändrade inte min uppfattning någonstans. samtidigt som jag någonstans fascinerades av filmen så är detta ingenting jag tänker hålla kvar i mitt huvud. denna filmen är sedd och ska bli glömd lika snabbt!
försöker förstå budskapet lvt vill förmedla. är kvinnan den svagare individen som i slutändan alltid förlorar kampen mot mannen eller är hon en elak varelse som har en släng av satan i sig? och mannen, är mannen den känslokalla individen som inte påverkas av sitt barn bortgång (eller stora järnrör i benen)? eller ville larsa bara skapa en film som han vet kommer provocera och väcka frågeställningar? och djuren? jag förstår verkligen inte. ge mig svar!

eftersom min resfeber börjat bli av det extrema slaget så ringde jag min husläkare för att fråga lite om lugnande medel. husläkaren fnyste och sa att han minsann inte skriver ut valium för lite flygrädsla, sedan sa han att jag istället borde överväga att stanna hemma om jag nu är så jäkla rädd! WHAT? sedan när har läkare rätt till att vara osympatiska idioter? förvisso är jag verkligen heller inget fan utav lugnande medel, men att fnysa åt min fruktan och istället be mig sitta hemma är väl lite väl fräckt?
imorgon är det min tur att byta husläkare!

trasigt

tjena fredag! här sitter jag på vardagsgolvet och gråter lite i smyg. en femtedel av tårarna står för äckelgrannens sjuka techno som får hela huset att skaka. en annan femtedel står för den extrema tröttheten som lagt sig i kroppen (det känns som att jag inte sovit på tio år) medan resterande tre delar grunnar sig på en separation mina föräldrar väljer att genomgå. helvete!
själva separationen är ingenting som egentligen besvärar mig. jag kommer fortsatt hålla kontakt med boel och självfallet min far oavsett om de håller ihop eller ej. men hallå, vad händer med huset? hunden? min uppväxt och sedan: den enda fasta punkten jag trott mig ha i livet?

min hjärna säger: tja siri, du är vuxen, tråkiga saker händer och detta är din slutgiltiga prövning in i vuxenlivet, det är dags för dig att skaffa din egna fasta punkt! medan mitt hjärta slits itu och därav denna gråt. jag kan liksom inte föreställa mig ett liv utan huset jag spenderat stora delar av min uppväxt i. vetskapen om att jag förmodligen drar mina sista steg i den gamla boningen nu om en månad får mig att bli halvt galen. försöker få fram ord som beskriver skedet jag befinner mig i men det är liksom bara tomt. vad ska jag ta mig till? det är till brårum jag åker när jag mår dåligt och det är i den gamla skolan vi äger som jag känner mig trygg till hundra procent. detta är stället jag kallar hemma och nu finns snart inte detta hem längre. livet är satan i mig jäkligt deppigt och jag som tänkte vara glad över den fina kameran jag inhandlade idag, nu kan ju kameran bara dra åt helvete så som grannens skittechno! horliv.

ett tomrum utan like

hej bloggis! här har det bjudits på efterfest med jamsession och hela köret. thomas fick spelet och röjde pinnar i hela huset vilket har resulterat i bark överallt. det är verkligen bark ÖVERALLT! bannar de dumma hyresvärdarna som gav oss en obruklig dammsugare och funderar på att låta mig köras över av en ångvält. jag har bakfylleångest och jag vet verkligen inte varför.
den är extrem. panikdeppar ihop med boy omega och funderar på att lägga mig raklång på mattan och bara gråta men tårarna tycks inte vilja komma. varför drabbas jag av bakfylleångest idag? jag tänker ju att jag aldrig får bakfylleångest! skulle helst titta på någon gosig astrid lindgrenrulle men ingen sådan finns i mitt hem så jag antar att jag helt enkelt får möta min smärta och ta dagen som den kommer. synd på den.

då ingenting tycks bli bättre

alltså, min ångest sitter kvar från igår och jag skrattar och gråter åt min misär på samma gång.
vad ska jag ta mig till? jag hatar dessa äckliga larver som krälar omkring bland kaffesumpen i min magsäck. jag hatar att känna mig förvirrad och liten och har verkligen försökt intala mig själv att jag faktiskt inte har någonting att ha ångest över. det går bra, min hjärna har iaf connectat fast nu är det hjärtat och magen som svider istället. dumma hjärta, dumma mage!

sedan har mina skattepapper inte kommit. antingen har jag 50000 i restskatt eller så får jag tillbaka en tiotusenlapp.
mina cd-skivor från cdon har heller inte kommit. om handsome furs senaste skiva bara kunde trilla ner i brevlådan skulle säkert alla mina problem flyga iväg. brevbäraren gick nyss förbi och rotade igenom all vår reklam vi har i vår brevlåda (sitter såklart i köksfönstret, där man alltid har full koll) men inte fan fick vi någon post idag heller. dumma brevbärare!

jag ger er den här för jag är ju faktiskt också förvirrad

som alltid en söndag

jag är tillbaka! vet inte var jag ska börja. det känns som att hela min hjärna är i en endaste stor röra och jag vill bara gråta.
jag känner mig ensam och kärlekskrank och liten och förvirrad. tror att det är dags för en lång och stor gråt, för en sådan har jag inte haft på länge.

utöver mitt ovan nämnda tillstånd är allt faktiskt väldigt bra. paris var som paris är och jag kan tala för både mig och herr lars när jag säger att vi hade en mycket bra resa. att få släppa norge för några dagar gjorde verkligen susen. och jag släppte verkligen norge, inte en endaste gång tänkte jag på mitt liv här i stavanger. finemang!

lyckades trixa till mig en stor svart duffel också. eminent köp! synd att det numera är vår och att duffeln måste packas ner bland alla mina tusen andra vinterjackor. jag ska vänta på vintern med glädje.

under flera dagar har jag haft tusen saker att skriva och dela med mig utav men just idag är jag dessvärre helt tom. tror att all denna ensamhet har ätit upp mig inifrån. idag är jag jordens minsta människa nämligen och nu har jag dejt med den stora gråten så hejdå!

du berusade stackars själ

alltså, jag är inne i en livskris. jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. än så länge håller jag mig cool (som jag sa att jag skulle) men verkligheten börjar hinna ikapp. frida hyvönen senaste har växt men så även mina kval.
jag vet inte vad jag vill med mitt tillfälliga liv. jag har inte den blekaste. ska jag stanna här och spara pengar så att min bank sedan täcker två år av studielån eller ska jag flytta till malmö nu på direkten? ska jag stanna tills i sommar och ha ett års levebröd eller ska jag stanna hela fram till november och spendera årets sista månad i new york? jag vet inte! jag vet verkligen inte vad jag vill och ingen kan heller vägleda mig i denna fråga.

nocie sjunger i en gammal låt att jag faktiskt bara lever en gång och det är nu, det finns bara en som vet hur jag ska leva och det är jag. sanningens ord, men hallå, jag vill att någon ska komma och direktera mig. jag vill ha en vägledare, kanske rent ut sagt en mentor. jag vill ha någon som kommer med invinklar om vad som skulle passa mig bäst. någon, hålla jag behöver hjälp?!
detta är svårt. livet är svårt.

gick med på att ta en öl efter jobbet (någonting jag säkerligen kommer ångra imorgon då min bakfylla känns för intim)
och var g¨ng en öl har nått min kropp så blir jag sorglig och kärlekskrank efter en viss herr x. herr x är egentligen en myt som jag skapat själv i mitt stackars huvud, men trots detta så finns denne herr x i mina tankar och jag tänker så även att alla tidigare beslut jag tagit i livet är rätt fel. varför ska det vara så? någon dag ska jag döda herr x, jag tror kanske på lördag då alla hjärtans dag spökar för oss stackars singlar. hejdå herr x och hejdå blogg, nu är det satanimig dags för sömn.

i ett vintervackert land

åh, jag älskar ju snö! promenerade hem med mr bojangles i öronen efter en halvhektisk afton på bageriet med fulla bokfolk och fjantiga rockdudes som lirade wonderwall på gitarr (vi snackar klyschan) och då kom jag fram till hur satans mysigt det är här.
ok, nu släpper vi checkan och cementen och gnubar och fulla människor. jag menar husen, gatorna, all denna förbaskade kullersten. jag lever i en sagostad! när snön dessutom fortfarande ligger fluffig och otrampad på marken så går det faktiskt inte annat än att digga livet här. hur som helst, tillbaka till min promenad hem.. jag gick alltså där med mr bojangles på hög volym (hänvisar till mitt nina simone-inlägg) och så kändes ingenting dåligt längre.
visst har jag mina val och kval att ta itu med, men hallå det löser sig! jag tror mig vara såpass förståndig och klok som jag behöver för att fatta rätt beslut i min framtidsfråga. jag lever bara ett liv och det är nu, att whina över ospilld mjölk känns inte som min kopp te så jag ska faktiskt lägga det på hyllan nu och låta tiden säga sitt. det är dags att leva lite nu och det kan jag väl fanken ta och göra om jag nu ändå sitter fast i världens minsta men mysigaste fiskarby i några månader till. hallelujah jag mår så bra just nu!

med tobak rätt i strupen

i morse vaknade jag med en djup och rosslig hosta i halsen. det är alltid mysigt att hosta upp lungorna så jag tackar gud för denna gåva. tack! jobbar dubbelt var dag denna vecka så jag har inte tid att duscha längre. mitt hår har blivit en stor dreadlock och jag funderar på att matcha frippan med en ståtlig rastafarimössa och därefter helhjärtat enbart lyssna på vår vän bob marley. vilken hit det skulle bli.

vill göra klart för er läsare att jag inte gått och blivit deprimerad på senare dagar. det är bara en lite mörkare tid som klivit in i mitt liv för stunden och kombinerat med snö så förstorar jag mina vardagsbekymmer här för er. jag ska sluta och hedanefter vara en helt ärlig bloggare! ingenting överdramatiserat, ironiskt eller ens lite påhittat ska få plats här. inga lögner och heller inga önskedrömmar är välkomna. jag är härmed REN!

äh jag vet inte, om nu sanningen ska fram så lider jag helt enkelt av lite vanlig beslutsångest. jag har min framtid planerad in i minsta detalj, frågan är bara när jag ska lämna nutid och ägna mig åt den planerade framtiden. i höst? i vår? nästa höst? imorgon? jag siktar fortfarande på malmö i augusti men kan ändå inte låta bli att bläddra igenom de alternativ som finns framför näsan på mig. jag har ju hela världen i mina händer och kan ju fanken göra vad jag vill med mitt kapital och lite planering. bergsklättring på nya zeeland kanske vore nåt att hänga i granen? voluntärarbete i sydamerika är säkert nyttigt? jordgubbsplockning i finland kanske får mig att utveckla nya talanger? aja. jag avvaktar februari ut och sedan måste nog dessvärre ett beslut fattas angående min framtida vistelse här norge iallafall, sedan får vi se.

påtal om beslut så har jag och lasse beslutat oss för att åka till paris i mitten av mars. närmare bestämt den tolfte. resan är bokad och betald och jag ser verkligen fram emot att återigen få strosa runt i en av mina favorita städer.
ohlala.

att inte tappa kontrollen

livet känns lite deppigt nu..
jag vet varken var jag hör hemma eller var jag vill höra hemma.
stavanger är ju, som jag sagt tidigare, inte så överdrivet spännande och den enkla anledningen till att jag fortfarande lever här beror nästan enbart på mina två arbeten. jag vill ju stanna, tjäna mina stålar, bli rik..
samtidigt som denna arbetssituation jag satt mig i är ohållbar i längden. jag har ju slitit ut mitt stackars immunförsvar och tampas titt som tätt med ett förmodat magsår, vilket inte är hälsosamt någonstans. jag kanske borde packa väskan och ge mig av igen helt enkelt för nu börjar jag tröttna igen.

freezin' februari

igår såg jag och bullan håkan hellström på folken. det var så sjukt bra och lockade fram alla min stackars tonårsångest.
nu känner jag mig kär och olycklig. lyckades snylta åt mig en tryckare med främmande kille när håkan spelade den gamla dängan om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt. ifall jag stått ensam den stunden hade jag nog börjat gråta som ett spädbarn.
hursomhelst, håkan rockar helt enkelt fortfarande men jag måste säga att de senare skivorna inte är någonting jag vill eller har lyssnat på och det tänker jag nog heller aldrig göra. håkan står och får fortsatt stå för de svurna åren innan tjugo.

nu ska jag sova men först bjuder jag på denna, för er som inte redan diggat ok go fler än en gång.
tjipp!

fredagsfix och sedvanligt trams

under min två timmars långa paus så prioriteras bloggen. hallelujah vilken god bloggare jag börjar bli!
har kurat ihop mig i min fåtölj tillsammans med en cigarett och vivian girls. vårat hem är kallt och jag funderar på att antingen krypa ner under täcket eller göra lite gympa för att höja min kroppstemperatur. eftersom jag inte är vidare intresserad i idrott så vinner nog sängen den duellen. yes.

idag kom gammeltanten in på mitt lilla bageri. hon frågade ifall jag hade "type". type på norska betyder pojkvän och nej, det har jag ju inte. "nejnej, det finns det inte tid för" svarade jag, som faktiskt jobbar tusen procent sex dagar i veckan. "ja men det är bra" sa gammeltanten. "du är ju ung" sa hon sedan och frågade mig därefter vad jag ska göra för all denna kosing som växer på mitt sparkonto. "studera" svarade jag (mogen som jag är) och då kom vi så även in på att jag flyttar tillbaka till sverran i höst. PANG, där kom ångesten! satan vilken ångest som susade igenom min kropp mitt i min och gammeltantens konversation. försöker förstå mig på mitt skavande hjärta men jag kan verkligen inte sätta fingret på varför min dödslängtan uppenbarar sig då jag tänker på att mina dagar här i stavanger är räknade.

samtidigt som jag ibland kan avsky denna håla och dess invånare extremt mycket så har jag nog en verkligt djup kärlek till allt som finns här. jag menar, hey muschevakten, checkpoint, att promenera längst ett öppet hav varje morgon påväg till jobbet är sådant som faktiskt bara finns här i stavanger. okej, öppna hav finns väl överallt, men det gör ju inte stavangers öppna hav. känner att detta avsked kommer bli tvådelat och jag kommer återigen bli en vilsen själ dagen jag beger mig vidare ut i världen. varför vara trygg på ett ställe när man kan leva farligt i resten av världen? hallelujah jag tror jag svamlar.

berg och dalbana

nu har jag druckit te, lyssnat på arg, bitter och smärtsam musik, sorterat i min garderob och dessutom borstat mitt toviga hår. det känns lite bättre. allt man behöver är nog att ibland få känna sig aningens malplacerad och sorglig i en stund. mållös och jävlig helt enkelt.
nu när de senaste två timmarna varit ett virrvarr så börjar allting klarna igen. jag vet ju liksom vad jag vill med mitt liv den närmsta framtiden och har ingenting att frukta. det är varken förvirring eller osäkerhet i mitt huvud egentligen, tror dock att verkligheten ibland måste få bli lite surrealistisk och därför skapar man problem som mest är påhittat dravel.

nästa gång denna ångest kommer dragande ska jag sätta mig med benen i kors och bita på naglarna. det är ju så extremt onödigt att må dåligt när man kan må bra. meningen med livet har jag ju funnit ut och det enda som egentligen saknas mig är new york. dit kan jag ju faktiskt åka imorgon om jag så skulle vilja. att jag blir deppig är ju bara en bluff egentligen. en påhittad bluff för det går ju faktiskt bra nu, verkligen.

antar att alla förmodligen blir lite låga i tider då vintern ligger över hustaken men sålänge man kommunicerar med sina egna filosofier och håller tankarna i schack så går det över. antingen går det bra eller så går det över. så är det väl?
detta låter möjligtvis lummigt och flummigt, men jag tror jag vet vad jag snackar om ändå. aningen går det bra eller så går det över. för mig går det bra. mina fördommar angående rockfjantarna sitter dock fortfarande där det ska.

nu ska jag lassa fram my darling you! och jump the train. videon har paralyserat mig och låten likaså. man ba ossa!