nere i paviljongen med en kopp afrikaffe i hand

god morgon bloggen! jag dricker kaffe nere i paviljongen samtidigt som nick drake's sköra toner letar sig ut ur animamis telefon. den senaste veckan har jag läst biografin, skriven av patrick humphries, om just ovan nämnda man. nick drake verkade, minst sagt, vara en figur med många bekymmer. efter varje sida har en förståelse för hans musik växt sig större och jag kommer komma härifrån med en nyvunnen vän. eh.

det är min sista dag i tanzania och jag kan faktiskt inte förstå att det inte ens är två dygn tills jag är "hemma" i säkerheten, kylan, den vardagliga tristessen. igår steg vi upp samtidigt som solen och försökte leta oss fram till en båt som skulle ta oss utåt mot höga vågor. det var lågvatten och 40 grader varm ute och efter att ha frågat oss fram på två hotell så gav vi upp, åkte tillbaka till vår strand och spenderade istället dagen i havet istället för på.

jag tror mig ha botat viss djurrädsla sedan jag kommit hit. flugor, ödlor, råttor och andra kryp är nämligen vanliga här och ja, eftersom jag ännu inte drabbats av en hjärtattack anser jag mig ha gjort framsteg. dock har vi en hel dag på plajjan kvar och i afrika kan allting hända. här en nick att lyssna på medan vi plaskar omkring i indiska oceanen en sista gång.

tuktuk och annat trams

god afton bloggen! jag sitter ute på vår balkong i bagamoyo och svettas i den tropiska värme som råder.

fick ett varmt mottagande på sagando i fredags och det kändes, utan överdrift, som att komma hem efter en vilsen vecka bland beach boys, tjaskig turist-pizza och machete-män. baby jesus stod i baren då vi anlände. han tittade på mig och sa "welcome home" varpå han ba "peace", någonting som fick mitt huvud gå i ett virrvarr där och då; "peace? har vi bråkat?" aningens nervöst replikerade jag "peace? was there ever a war?" och tänkte att kanske var min sista potatis satt. men, nej. baby j bara log sitt jesus-leende och sa "can i have a piece of cigarette". vilket missförstånd! efter det spelade vi pingpong och skrattade precis som på film. jag var en riktig fena och vann samtliga gånger trots sol i ögonen och en motståndare med ögon som solar.

när helgen var över och jag fått pussas ännu mer (och dessutom sova sked i hängkojan!) så åkte jag och bullan tillbaka till dar es salaam och mötte animami. eftersom jag numera är nästintill helt tekniklös gick hon och jag på lång jakt efter en analog kamera och mmm, vilken kanon-canon jag fick tag i. vi vinkade därefter hejdå till leo, julia och annika och daladalade oss upp till bagamoyo var vi nu är. det är lugnt och vackert här och ikväll har vi åkt tuktuk efter en hel dag i havet.

det blev tyvärr inget bergsklättrande men lika glad är jag för det. afrika är guld och gröna skogar och nu tänkte jag njuta helt fram tills på söndag då mitt plan tillbaka till vardagen går. efter att den dagen kommit lovar jag att ge er en riktigt lång och gosig berättelse om mina veckor här i vildmarken. so long!

en sista kväll i nungwi

god afton bloggen. jag sitter och lyssnar på lite nya guilty pleasures som jag lyckats få här i afrika.
mina fyra veckors semester börjar sakta lida mot sitt slut och det är med viss melankoli som jag blickar ut som ett bäcksvart hav och tänker att "suck, om livet ändå kunde vara såhär för alltid". imorgon åker vi tillbaka till michamvi och det underbara hostel vi bodde på våra första tio dagar på zanzibar. efter det kommer anna hit och då ska vi tillbaka till fastlandet och klättra i usambara-bergen.

så, vad har vi gjort sedan jag sist skrev? julia har blivit rånad av en man med machete och min telefon har blivit stulen den med, dock inte under lika dramatiska omständigheter. mirjam hann komma och åka igen och jag har blivit lite förälskad och fått pussas med en man vi kallar för "baby jesus". käkat en satans massa fish-curry har vi gjort och fått en gyllenbrun färg på huden har jag fått. bortsett från det; en massa läsande och skrivande!

så, vad har tiden här gett mig rent psykiskt? jag känner mig delvis som en ny människa och delvis som en supergammal gumma och har, under tiden på denna ö, reflekterat över vem jag är som person, vad jag vill i livet, mina förutsättningar som västerlänning och mina förutsättningar som den person jag är. mm. jo.

hade först tänkt att skriva en hel novell här och nu men havets vågor är för lockande och den lilla bar vi sitter på spelar trevlig reggae så istället ger jag er en av dem låtar som mitt öra fattat tycke för. hakuna matata jambo mambo blablabla. kram!

i lejonkungens land

hakuna matata! efter två dygn på resande fot lyckades jag äntligen landa här i tanzania var jag snart hunnit spendera två dagar. vilken resa! istanbul city levde upp till alla mina förväntningar och ojojoj, jag hade kunnat tänka mig att leva där under en smärre period i livet. dar es salaam är varmt, smutsigt och tiggare/taxichaufförer förföljer en längst med gatorna där vi, vita västerlänningar, försiktigt spatserar fram samtidigt som vi krampaktigt tvingas hålla i våra ägodelar.

jag och julia delar på ett fint men primitivt litet rum med tillhörande balkong som vätter mot en parkering där hemlösa män arbetar med att reparera bilar under dagarna och sover på nätterna. dem är vänliga och hjälpsamma och ger oss råd om ditten och datten då vi går till och från vår boning. igår åt vi middag på en etiopisk restaurang och maten här är både billig och underbart god. 

imorgon landar mirjam och vi ska ta färjan till zanzibar runt lunch, efter att jag och leo spanat in kvarterets lokala musikbutik. den har varit stängd under helgen men bakom stängda galler kan vi skymta gitarrer, lp-skivor, afrikanska instrument och sportartiklar för dem lite mer vältränade. jag har det bra, verkligen. ännu har ingen hemlängtan drabbat mig och så heller ej magsjuka. håll tummarna för att det förblir så. här kommer en leonard cohen som spelas i mina öron just för stunden. kram!

förseningar till turkiet

hej bloggen! jag sitter i ett hotellrum och ska strax knyta ihop säcken och lägga mig i någon av de två sängarna jag blivit tilldelad. min resa började med ett cancellerat flyg från bergen vilket gjorde att jag tog nattåget till oslo i onsdags. väl framme hade jag 6 timmars väntan varpå gick jag till doktorn som sa att jag var frisk i njurarna men att mina fortsatta magsmärtor eventuellt kan bero på "ett fel på tarmen". jaha. tarmfel?  i oslo var det förseningar eftersom mitt plan saknade två hjul (?) vilket resulterade i att jag missade mitt anslutningsflyg i turkiet och alltså fick ett dygn att bränna här i istanbul. på den vägen är det. jag tänkte stiga upp redan vid åtta imorgon (idag) och se på moskéer, en tjusig matmarknad och några vintagebutiker som jag hört rykten om, innan jag fortsätter mot dar es salaam imorgon kväll.

jag har redan hunnit ha en dragkamp (om min panda) med en treåring som försökte stjäla hen från mig på flygplatsen och ja, ni kan ju veta vem som förlorade. här är min bästa turkiska låt tills vi hörs nästa gång!

strax innan avfärd

god morgon bloggen! jag har drabbats av en njurinfektion och sitter i soffan hos soffan och tycker synd om mig själv. har egentligen en miljon grejer jag bör göra innan det är dags för mig att flyga till tanzania men istället för att göra dessa saker så gör jag ingenting.

har varit sängliggande i över en vecka. under denna tid har jag hunnit reflektera över hur nära jag och min kropp står varandra. outer body experiences biter tydligen inte på sjukdom. men, pengarna till visum är iaf växlade och nu har jag även alla vacciner som jag behöver i min kropp.

sträckade igenom båda säsongerna av orange is the new black förra veckan och blev påmind om varför jag inte ska titta på tv-serier. jag blir som en knarktörstig missbrukare så fort jag påbörjar en serie. måste säkra mig om att jag har mer innan avsnitten ens är slut. senaste serien jag såg innan oitnb var homeland och där blev abstinensen så stor att jag var tvungen att gå in och läsa plottarna till alla avsnitt som dittills hade blivit släppta och det medan jag fortfarande benade mig igenom säsong ett. tjugofyra timmar orange is the new black är så mycket. jag hade kunnat läsa fem böcker under alla dessa timmar. jag hade kunnat rita ett helt seriealbum på denna tid men vad gjorde jag? jo låg och glodde. ugh. hedan efter blir det nog inga mer serier för mig, istället ska jag ägna mig åt konsten. jo ja.

det börjar förresten bli riktigt ledsamt att vara olyckligt kär i någon en inte kan få vara med och jag hade behövt tips på hur man kommer över denna kärlek. lobotomi? elchocker? kärleksserum? antikärleksserum? att träffa en ny? tidens ringa gång? vad fungerar bäst?

i skenet av framtiden

veckorna rullar förbi medan jag behöver gråta ut mina sista tårar och nysta upp alla knutar som trasslat till sig inuti mig. ja. jo. en har kommit på att en av och till måste ge en själv det utrymmet en behöver i vissa skeden i livet. inget kan någonsin orättfärdiga min sorg men jag behöver se kontraster och någonstans igen få upp ögonen för hur lyckligt lottad jag faktiskt är.

så, den femte mars åker jag till tanzania! ojojoj. i fem veckor ska jag spendera mina dagar och nätter i dar es-salaam var jag ska uppleva någonting nytt, nysta upp och fortsätta skriva på det som förhoppningsvis blir min första roman. det kommer bli nyttigt och hemskt och underbart och nödvändigt och kanske får det mig att inse att jag bara är en prick i mängden och att mitt liv faktiskt är ganska så reko ändå. jo. hej lilla land i afrikatt, här kommer jag!