i min trädgård är det visset mörkt och kallt

hej bloggen! så nådde vi punkten där ingen utav oss orkade mer tjafs, bråk och missförstånd. jag känner mig ledsen och trampad på och det gör han också. jag vill ställa allt till rätta samtidigt som jag är (nästan) övertygad om att det inte finns någonting mer att göra för att rädda vår relation.  två världar råkade mötas, det blev en supervacker och intensiv smäll men efter den så fanns det bara spillror kvar. vi förstår inte varandra och jag är inte säker på att jag vill förstå heller. då en saknar samma moraliska grundpelare i livet så funkar det inte och jag har ingen lust att kompromissa när det gäller saker som rör feminism eller grundläggande vett och etikett. jag känner mig överkörd och därför körde jag över tillbaka. nu tänker jag sörja en stund innan jag klackar vidare in i parisvåren. har redan börjat bli sådär post-relations-taggad och började morgonen med en joggingrunda (!) längst med eiffeltornets alléer. solen skiner här idag och ikväll ska jag på en slags intervju rörande ett barnvaktsjobb. pendlar mellan att vara superpeppad på livet rent generellt och att ge vika och bara ringa hit honom. vad gör man i en sådan situation? ja ja ja. urk.