en skräckslagen morgon blir till skrattslagen kväll

hej bloggen! idag tänkte jag skriva om hur jag bearbetar sorg och rädsla. det är nämligen en process som jag sysslat med under större delen av mitt liv. det är sjukt konstruktivt och allt sådant och förhindrar mig från att ramla ner i det där mörka hålet jag nog inte klarar att klättra upp ifrån. tack vare denna process håller jag mig stadig på stegen. men, trots att jag ständigt jobbar med mig själv, och den sorg jag bär på, så blir det aldrig lättare att vara ledsen och aldrig blir det mindre läskigt att vara rädd.

somliga dagar vaknar jag utan en gnutta förtvivlan i kroppen medan jag andra dagar vaknar upp och märker att jag blivit liten som en mygga under natten. då jag blivit en mygga vet jag att det är någonting inom mig som måste komma ut och det är därför jag skriver just nu; någonting vill ut.

den sista veckan har varit full av intressanta föreläsningar och nya intryck. jag är numera universitetsstudent med siktet på en utbildning som filmmakare. det känns så fruktansvärt bra och häftigt och intressant och precis rätt. jag har valsat på moln ända sedan i tisdags då en herr mike douglas gick igenom hur film först uppstod. idag kom verkligheten och nutiden ikapp och då jag stod i mitt gosiga kök med tanttapeter på väggarna, skrubbandes på en kopp, så kom även tårarna.

hur bra jag än har det här så saknar jag; jag saknar pappa och jag saknar mina syskon och vänner. jag saknar så mycket att det gör ont och så mycket att jag vaknar upp som en mygga vissa dagar. hur bra jag än har det här så är jag rädd; rädd för framtiden, att bli lämnad själv, att saknaden ska bli så stark att jag en dag ramlar ner i det där mörka hålet. och därför gråter jag. helt tills jag inte har några tårar fyllda av sorg eller rädsla kvar och helt tills jag känner att jag faktiskt klarar av att stå på egna ben, vilket jag ju gör och har gjort ända sedan jag flyttade hemifrån för tolv år sedan.

jag tror det är viktigt att tillåta sig att vara ledsen och rädd för livet är läskigt och fullt av tragedier. för mig har tragedierna redan hunnit vara många men tack vare att jag tillåter mig själv att vara ledsen så lyckas dem aldrig helt äta mig inifrån. tack vare bland annat denna blogg, mina tårar och musiken så hittar tragedierna ett sätt att uttrycka sig på och tack vare dessa uttryck så mår jag mycket bättre precis nu än när jag började skriva detta inlägg. jag kan om jag vill och jag vill så jag kan.