hastar och vastar

vid sex ars alder och nagra ar framat var jag en av manga "hasttjejer".
min hast, tidningen med stiligt ritade hingstar i, foll regelbundet ner i var brevlada och bilder pa nyklackta fol prydde mina stackars vaggar.
jag ville ha (eller om det var va?) en hast och manga sparade slantar spenderades da jag envisades med hooks besok och inkop av ytterligare hovkratsar etc. idag vet jag inte var nagot av detta hasttjafts haller hus och jag kan bittert konstatera att jag vill ha tillbaka varendaste grimskaft, ryktborste och saltsten jag nagonsin kopt, och det nu!
nej. sa ar det inte.

av nagon anledning (troligtvis pubertet och istallet utokat intresse for det manliga konet) tappade jag mitt hastintresse. ridlager och ridkollo var helt plotsligt valdigt trakigt och jag spenderade hellre sommarlovet med de lite tuffare tjejerna och killarna pa "vanligt kollo" dar vi sprang pa bathusdisco och lekte sanning eller konsekvens istallet for att klampa runt i hastbajs och flata manar.

idag angrar jag lite att jag tog avstande for flugmagneterna.
hastar ar otroligt vackra och fascinerande varelser men med aren kom aven en radslan for dem.

jag minns en gang da nagon "fifalla-dispyt" uppstatt och den enda men basta trosten fanns hos min davarande favorithast alf.
han var en medelstor/liten sak med ogon som det klaraste vatten och han stod dar och lat sig bli klappad samtidigt som han lyssnade till alla hatord som sprutade ut ur min mun.
han varken sa nagot eller gick darifran sa efter en halvtimme i hans narvaro var livet lekande latt igen.

det handlar nagonstans om att ha nagon som lyssnar i ur och skur. nagon som alltid staller upp och finns dar trots begagna misstag och sprickor under fasaden.
fortillfallet kanns livet lekande latt men dagen da allt raserar kommer val nagongang och har jag da nagon som kan ersatta alf nu nar hastar ar ute ur mitt liv?