ett ständigt velande

hej bloggen! jag kan inte bestämma mig vad jag vill göra eller var jag vill vara i sommar. när möjligheterna blir för många tycks min hjärna gå annan väg än hjärtat och jag har precis bakat in mig i en limpa känns det som. min biljett till barcelona är sedan länge bokad och ojoj så jag ser fram emot primavera sound och att få träffa alla. speciellt linda och igges lilla lucy lou som ju kom till världen i söndags (!!!). jag älskar barcelona av hela mitt hjärta och hade inte haft någonting emot att hänga omkring där hela sommaren samtidigt så känns det som att jag vill spendera åtminstone en sommar här innan det är dags att flytta tillbaka till europa om ett år. så ja, hur gör jag? kanske kan en göra bägge delar en liten stund? för att ha råd med det måste jag dock skaffa ett jobb först. puh!

hursomhelst, allt löser sig och snart kommer väl poletten trilla ner och jag ba "aha såklart jag ska göra så!". hade min sista lektion filmestetik idag och vi avslutade med att se close encounters of the third kind. aliens alltså! tänk om en kunde få ansluta sig till dem och livet hade varit så mycket mer bekymmerslöst. nåja, jag ska faktiskt inte klaga. fick gästlista till aurora som spelar här nästa lördag och imorgon har jag en filmdejt med en man. sedan är det helg. här är är lämplig låt tills nästa gång!

som allra minst

hej bloggen! just ikväll är montreal lite för stort och jag lite för liten. hade önskat att mina syskon varit här och att pappa hade levt och att jag kunde skypea med honom just nu när allt känns extra läskigt och överväldigande. pratade med agneta om farfar och fick veta saker jag inte tidigare visste. som att han tyckte om att sola. och att han smugglade in en kakadua i sverige efter en av hans turer till paris "där han hyrde ateljé och gick runt med basker och lekte konstnär". dem tyckte tydligen inte om varandra, agneta och farfar. jag undrar varför. 

tänker återigen på hur jag bara har mig själv i hela världen och på hur mina kommande barn aldrig kommer få ha en morfar eller mormor eller kanske ens en pappa. blir rädd för att jag kanske aldrig kommer hitta någon att dela glädje och sorg med, någon att ha barn med, någon att älska och att bli älskad av. hur blir man ens flickvänsmaterial kan jag undra? är jag för knepig? kommer det bli så att jag kommer tvingas skaffa barn med en främling som aldrig ens kommer veta att han blivit far bara för att ingen vågar släppa in mig i sitt liv? är jag verkligen så farlig som alla verkar tycka? jag vet inte. och, egentligen spelar det väl ingen roll för faktum kvarstår ju och oälskad är jag ju så kanske är jag ändå bättre i singular. tvåsamhet, vad är ens det? 

ne. usch. jag ska nog lyssna på winter aid en gång till och sedan gråta lite innan jag går och lägger mig. tårar löser alla bekymmer. 

vårkänslor

en snart färdig produkt

goddag bloggy! klockan är inte ens tolv men jag har redan hunnit vara en sväng i skolan var jag, med professionell hjälp, mixat ljudet till den film som jag jobbat på den sista tiden. nu är jag hemma och målar ägg innan det snart är dags att åka tillbaka downtown. med tanke på att jag hatar filmen så måste jag säga att jag ändock är nöjd. bra för mig.

så, jag kom alltså in på skolan i paris men har nog bestämt mig för att göra klart min bachelor här och därefter fly till paris. att fly alltså, är det det jag gör?

idag står äggrullning på tapeten och jag lyssnar på yo la tengo och gör mig redo. såhär låter våren idag:

startskottet studsar länge

hallå där bloggen! dagarna passerar och inte blir jag klokare med åldern. någonting som en gång kändes så enkelt och uppenbart för en tid sedan tycks bara bli svårare för var dag. återigen frågar jag mig vad jag vill. vad vill jag? jag vet inte, jag har inte den blekaste aning! alla mynt har ju två sidor och ju mer jag vrider, vänder och undersöker mina möjligheter, desto mer vilsen känner jag mig. jag har redan diskuterat de känslomässiga aspekterna av att stanna kvar/flytta härifrån men vad med de ekonomiska?

jag kan välja att stanna kvar här, göra ett år till på concordia och komma härifrån med en bachelor och en utbildning som inte ligger högst upp på min lista och det redan nästa vår. därifrån kan jag göra en tvåårig master i paris och vara ett steg närmre den producent/regissör jag önskar bli. eller, jag kan hoppa av skolan här och vänta på att bli antagen till paris (om jag inte kommer in i år) som erbjuder en 100% praktisk utbildning. ba bananskala mig igenom ytterligare två år innan jag får min BFA. fördel paris: jag får göra film framför allt annat. nackdel paris: jag måste plugga ett år extra.

så, med sistnämnda alternativ tappar jag alltså ett år av mina redan gjorda studier och min totala utbildning blir en sexårig sådan (istället för en femårig, som här) med mastern inkluderad och det dessutom med 200 000 kronor mer i studieskulder.

försöker intala mig själv att det är bra att göra saker som en inte nödvändigtvis vill och jo, det är nog sant till viss del. dock så tror jag inte att en ska tvinga sig till någonting som en verkligen inte vill och ja, jag vill verkligen inte filmhistoria. ångesten jag får av att tänka på alla uppsatser som jag måste skriva gör att jag får svårt att andas och senast denna afton grät jag över hur synd det är om mig som "tvingas" lära mig om italiensk neorealism när jag hade kunnat göra mästerverk som kanske till och med fått visas på någon liten filmfestival i ett land långt borta. men är det synd om mig? eller, är det bara jäkla taktiskt av lärarna på concordia att utbilda oss i histora? jag menar, branchen är hård och med lite teori i ryggen kanske de som "misslyckas" som filmmakare åtminstone kan börja undervisa i film. inte för att jag tror att jag kommer "misslyckas" (vad nu misslyckande ens är? att jag ens lever är ett bevis på att jag inte misslyckats?!) men ja, att undervisa hade heller inte varit så fel. om min pappa eller min föredetta filmlärare lajos hade varit i livet idag hade jag bett dem om konkreta råd för grrr bom ugh, jag behöver hjälp i detta velande!

som på en tisdag

hej bloggy! jag sitter hemma och väntar på att cara ska komma hit. tisdagshäng och prat om livet och svåra saker ligger på tapeten och det ska bli skönt att se någon som inte heter kurslitteratur i förnamn. dagen har spenderats i skolan var jag sett mehboob khan's moder india och därefter vittorio de sica's umberto d. ojojoj vilka filmer alltså! sedan jag väl bestämde mig för att försöka bli överflyttad till en filmskola i paris har jag fått någon slags ny skolenergi och det rullar alltså igen. skolan är bra så länge slutet finns i sikte. jag pluggar och gör inte så mycket annat, med undantag för ikväll. 

här kommer en elvis depressedly, bara för att jag kan!

måndagstankar

hej bloggen! det känns som att jag kommit till ännu ett vägskäl i mitt liv och jag vet inte åt vilket håll jag borde eller ska gå. hur mycket jag än älskar montreal så känns det som att vi som enighet nått en grå zon. jag kan inte vara så kreativ som jag vill här för jag inspireras inte längre av gatorna, träden, arkitekturen, himlen, luften. min lägenhet är numera komplett och färdigbyggd. jag har redan allt jag behöver och vill ha så därför blir jag uttråkad, understimulerad, rastlös. mina ögon kan inte längre upptäcka nya saker för ingenting här är nytt längre. det finns inga gator jag inte redan gått. det finns inga stadsdelar jag inte redan utforskat. missförstå mig rätt, jag älskar mitt liv här och jag älskar mina vänner här men montreal och nordamerika är så fult i jämförelse med europa. gatorna är för breda och långa. jag saknar gränder och torg, sånt har aldrig uppfunnits här.

så, blir det bättre någon annanstans? jag drömmer ju om paris men en flytt dit innebär ännu en omstart och ett avsked. egentligen har jag redan bestämt mig för att flytta härifrån. frågan som lyder är dock; gör jag rätt eller ger jag upp? jag avskyr avsked och det känns så fruktansvärt sorgligt att jag ska lämna allt som är så fint här, dvs människorna och det livet jag lyckats skaffa mig. samtidigt så är ju gatorna för breda och långa och här finns inga gränder eller torg. vilken väg är rätt?

dagens låt snurrar om och om igen

vem är jag?

jag har blivit arg igen. sådär arg att jag inte vet var jag ska ta vägen. ilskan äter mig inifrån och måste ut, så jag tar ut den. det sårar folk som jag egentligen inte vill såra och det får främlingar att tappa hakan. vem är jag? jag har blivit lite förälskad igen och det gör mig också arg. jag vill inte vara förälskad. förälskelse kan leda till att jag blir kär och den enda gången jag tidigare varit kär tappade jag mig själv, det är iallafall så det känns. trots att han jag är förälskad i är den bästa mannen jag eventuellt kan ha råkat på så känner jag att jag måste provocera. få han att tappa respekt för mig genom onödiga, arga utbrott. men han tappar inte respekt och det driver mig till ännu mer vansinne. vem är jag? varför gör jag såhär mot honom? varför gör jag såhär mot mig själv? jag tror mig vilja älska och bli älskad men jag kan inte och en annan sida av mig vill heller inte. jag behöver min frihet för att vara den jag är. ljuger jag för mig själv?

jag har alltid föraktat dem där gamla alkoholiserade gubbarna som skrivit böcker och blivit kult. jag har föraktat just för att deras stolthet bygger på en slags självförakt. erkänner man sina fel får man helt plötslig rätt att fela. det är vidrigt; den precisa strävan efter att vara en idiot och sedan vänta sig förlåtelse för att en har mod nog att erkänna sina brister. har jag blivit den idioten? snart ska jag iallafall börja skriva böcker som en dag ska få kultstatus. vem är jag?

om det ändå fanns ett tåg