oj, titta vad jag just trillade förbi. jag anar tydligt inspirationen som jeff mangum och neutral milk hotel bidragit med.
fredag 11 oktober 2013
andra dagar
mitt i min gråt somnade jag igår. vaknade nu med en antydan till alienögon och tänkte att "varje dag ett nytt liv"! skoja så tänkte jag faktiskt inte. jag tänkte "kaffe!!!" och nu sitter jag här mitt i morgonstunden med kaffe och cigg och musik och min stickning (som lustigt nog börjar se lite sorglig ut, efter att jag missat några maskor och desperat försökt rädda kalaset med nödlösningar).
idag är det helg och jag ska bara vara hemifrån i lite mer än tio timmar innan jag får vara ledig i mer än två dygn. på två dygn hinner man springa maraton och resa fram och tillbaka till kreta om man vill. jag vill bara ta det piano och njuta av att jag inte ska jobba. jag var ju van vid att plugga fyrtio timmar varje vecka för att sedan knega vareviga helg så jag ska egentligen inte klaga. men, efter att jag har haft lite mer än två månaders ledighet så känns heltidssysslor omöjliga att stå upp/ut med. nu har jag förvisso jobbat i nästan en månad, men ändå, mina muskler värker!
har börjat läsa vindens skugga av carlos ruiz zafón och i detta nu sitter jag och kladdar på bokens omslag. vet inte om det är jag eller översättningen som är pretentiös men alltså det är någonting som inte klickar? har ni som läst den några vettiga råd att ge mig? blir det bättre? mitt bibliotek har ganska ont om böcker på svenska så ifall en vänlig själ vill skicka bok är det mycket uppskattat. min adress är nog fortfarande: siri zetterman. 6114 rue waverly. montreal, quebec. h2t 2y3 canada. brev går också bra. eller ballonger till det ballongrum vi ska installera där bak.
idag är det helg och jag ska bara vara hemifrån i lite mer än tio timmar innan jag får vara ledig i mer än två dygn. på två dygn hinner man springa maraton och resa fram och tillbaka till kreta om man vill. jag vill bara ta det piano och njuta av att jag inte ska jobba. jag var ju van vid att plugga fyrtio timmar varje vecka för att sedan knega vareviga helg så jag ska egentligen inte klaga. men, efter att jag har haft lite mer än två månaders ledighet så känns heltidssysslor omöjliga att stå upp/ut med. nu har jag förvisso jobbat i nästan en månad, men ändå, mina muskler värker!
har börjat läsa vindens skugga av carlos ruiz zafón och i detta nu sitter jag och kladdar på bokens omslag. vet inte om det är jag eller översättningen som är pretentiös men alltså det är någonting som inte klickar? har ni som läst den några vettiga råd att ge mig? blir det bättre? mitt bibliotek har ganska ont om böcker på svenska så ifall en vänlig själ vill skicka bok är det mycket uppskattat. min adress är nog fortfarande: siri zetterman. 6114 rue waverly. montreal, quebec. h2t 2y3 canada. brev går också bra. eller ballonger till det ballongrum vi ska installera där bak.
sådär klyschigt som man ibland bara orkar
ja. okej, jag lovade att jag skulle rycka mig och bloggie i kragen vilket jag även gjorde. det har nog faktiskt inte varit så livat här sedan jag bodde i stavanger och tvingades blogga för att överleva dagen. oj.
anywayz. ikväll blev jag bjuden på ölafton tillsammans med mina tjejor och besökare. eftersom jag mesta tiden, bortsett från när jag jobbar, mår som en påse skridskor och ligger i sängen 12/7 så tänkte jag att det kanske vore på plats ändå. på plats att gå vidare och leva det liv jag blivit tilldelad. på plats att sluta älta.
så, jag rädade hem från min tiotimmars-dag och satte på mig smink och kläder (som inte luktar som den stege jag stått på hela dagen). jag sjöng melanie's "ruby tuesday" medan jag kletade smink i fejjan och jag var taggad. och snygg! MEN, precis då jag var redo att gå ut genom dörren nås jag av beskedet att det inte längre är ölhäng som står på tapeten. nej, här ska käkas poutine och brytas in i ödehus och vill man inte vara med kan man lika gärna stanna hemma. "jaha" tänkte jag. "jaha." "poutine." "jaha." "ödehus." "jaha." "jahahahahahaa. "jaha".
vad hände? jo, jag blev så jäkla ledsen. inte ledsen över att jag inte ska dricka öl och flörta med fula dudes (som jag ändå skiter i), utan ledsen över livet. ledsen för att det enda sociala umgänge jag har, utanför jobbet, inte existerar annat än i en jävla poutine och samma hus som jag försöker bevara minnen, med han jag är kär i, ifrån. så, jag tvättade av mig min ännu inte torkade mascara och tog av mig den outfit jag, med brustet hjärta, lyckats åstadkomma. sedan satte jag mig och grät. grät över att det känns som att jag inte har något värdigt liv. grät över att den första mannen jag, på flera år, faktiskt blev kär i (som också blev kär i mig) tvingas bryta all kontakt med mig enbart för att en brud annars kanske hoppar från en bro om han inte gör det. ska det behöva vara såhär? ska livet vara så litet? mitt i all denna misär tänker jag vara klyschig och lyssna på sorglig musik och gråta och tänka att ingenting blir bra även fast jag vet att det är en myt. allt blir bättre. fram tills dess ännu en klyscha:
anywayz. ikväll blev jag bjuden på ölafton tillsammans med mina tjejor och besökare. eftersom jag mesta tiden, bortsett från när jag jobbar, mår som en påse skridskor och ligger i sängen 12/7 så tänkte jag att det kanske vore på plats ändå. på plats att gå vidare och leva det liv jag blivit tilldelad. på plats att sluta älta.
så, jag rädade hem från min tiotimmars-dag och satte på mig smink och kläder (som inte luktar som den stege jag stått på hela dagen). jag sjöng melanie's "ruby tuesday" medan jag kletade smink i fejjan och jag var taggad. och snygg! MEN, precis då jag var redo att gå ut genom dörren nås jag av beskedet att det inte längre är ölhäng som står på tapeten. nej, här ska käkas poutine och brytas in i ödehus och vill man inte vara med kan man lika gärna stanna hemma. "jaha" tänkte jag. "jaha." "poutine." "jaha." "ödehus." "jaha." "jahahahahahaa. "jaha".
vad hände? jo, jag blev så jäkla ledsen. inte ledsen över att jag inte ska dricka öl och flörta med fula dudes (som jag ändå skiter i), utan ledsen över livet. ledsen för att det enda sociala umgänge jag har, utanför jobbet, inte existerar annat än i en jävla poutine och samma hus som jag försöker bevara minnen, med han jag är kär i, ifrån. så, jag tvättade av mig min ännu inte torkade mascara och tog av mig den outfit jag, med brustet hjärta, lyckats åstadkomma. sedan satte jag mig och grät. grät över att det känns som att jag inte har något värdigt liv. grät över att den första mannen jag, på flera år, faktiskt blev kär i (som också blev kär i mig) tvingas bryta all kontakt med mig enbart för att en brud annars kanske hoppar från en bro om han inte gör det. ska det behöva vara såhär? ska livet vara så litet? mitt i all denna misär tänker jag vara klyschig och lyssna på sorglig musik och gråta och tänka att ingenting blir bra även fast jag vet att det är en myt. allt blir bättre. fram tills dess ännu en klyscha:
torsdag 10 oktober 2013
så jag slänger in en till
alltså bloggie, vad hände? vi uppnår ett nytt low tillsammans i och med att jag ju aldrig bloggar nuförtiden. ser tillbaka på alla de där åren då du och jag levde i harmoni tillsammans. hur ska jag kunna minnas om fem år ifall jag inte har någonting nerskrivet? katastrof.
såååå, idag ska jag: sticka på halsduken, lyssna på musik, åka till jobbet, jobba (bygga halloween-kostymer) och efter det åker jag hem och lägger mig i sängen ända fram tills jag ska göra precis samma sak igen plus bli full. kul va?
jag såg honom förresten igår. han cyklade förbi och såg ut som en vissen blomma. en gång brukade hans ögon vara lysiga och fina och han såg ut som en ståtlig typ lönn. (fan vad sjukt, jag ba "åh jag var kär i ett träd") hursom, vi ville spendera varje vaken sekund med varandra. antar att vi fortfarande vill det men en annan deprimerad ung kvinna stod visst emellan och där tog sagan slut. en gång bröt vi oss in i ett övergivet hus och det är det läskigaste/häftigaste jag gjort. trodde enhörningar skulle komma upp ur hålen ur marken och jag kunde höra hur näcken satt med sin fiolin och spelade bellman-visor i vattenpölarna som hade uppstått efter regn och läckande tak. jo.
kan tänka mig att det blir en del ältande här framöver men ja, glimten i ögat har jag kvar så oroa er inte. puss!
såååå, idag ska jag: sticka på halsduken, lyssna på musik, åka till jobbet, jobba (bygga halloween-kostymer) och efter det åker jag hem och lägger mig i sängen ända fram tills jag ska göra precis samma sak igen plus bli full. kul va?
jag såg honom förresten igår. han cyklade förbi och såg ut som en vissen blomma. en gång brukade hans ögon vara lysiga och fina och han såg ut som en ståtlig typ lönn. (fan vad sjukt, jag ba "åh jag var kär i ett träd") hursom, vi ville spendera varje vaken sekund med varandra. antar att vi fortfarande vill det men en annan deprimerad ung kvinna stod visst emellan och där tog sagan slut. en gång bröt vi oss in i ett övergivet hus och det är det läskigaste/häftigaste jag gjort. trodde enhörningar skulle komma upp ur hålen ur marken och jag kunde höra hur näcken satt med sin fiolin och spelade bellman-visor i vattenpölarna som hade uppstått efter regn och läckande tak. jo.
kan tänka mig att det blir en del ältande här framöver men ja, glimten i ögat har jag kvar så oroa er inte. puss!
så stickar vi på
så, oktober rullar snabbt. för er som inte vet så har jag gått och blivit med electric chord orgel. det känns fint och höstigt och jag försöker spela små sorgliga trudelutter och plita ner små sorgliga rader till de där trudelutterna, mest för att bota mitt svidande hjärta. ja, hjärtat det svider lite och en dag ska jag berätta hela historien. utöver magnus (elorgeln, han har ett namn) så arbetar jag mest eller stickar på den halsduk som så även ska bota just mitt svidande hjärta. jag kallade det en "kommaöversorgen-halsduk" varpå seydis replikerade "jag tycker inte den ser så sorglig ut, jag tycker faktiskt den är fin". då kunde jag skratta och tänka att ja "är inte halsduken sorglig så är kanske inte jag så sorgsen heller". musik hjälper också. i alla tider. jo.
fick mitt paket med kläder från jobbet igår och valde bland annat en herrig och grön hawaiiskjorta. i den ser jag ut som en blandning av en julgran och en semesterfirare och det känns faktiskt riktigt bra. sally och isa är här och hälsar på från njuv yårk och när helgen kommer så kan jag äntligen få spendera lite tid med de två undren. coko är förresten också här och nu när jag tänker på det har vi dubblat antalet invånare i vår lägenhet. allt för brustna hjärtan. tjipp!
onsdag 9 oktober 2013
så kommer hösten
hej bloggen. jag lever! fejjan är borta för en stund framöver och just nu lyssnar jag mest på grace slick och the great society och försöker förstå det lilla livet.
torsdag 22 augusti 2013
sen kom waverly och värme
hej bloggen. det är augustinatt och jag sitter på en lummig balkong i montreal och röker cigg/dricker te. klockan är snart halv tolv och trots att solen gick ner för många timmar sedan är det fortfarande över tjugosex grader varmt här på gården. vi bor på en gata som heter rue waverly vilken är belägen i ett av stadens mer trendiga områden. här finns det hipsters och dygnet runt-bagare, restauranger med mat från världens alla hörn och mysiga caféer i mänger. jag tycker om montreal och jag tycker om det hem som vi sakta men säkert har börjat bygga upp. lägenheten är stor och vitmålad med en grå heltäckningsmatta som tydligen ska vara bra då det blir vinter och kallt. (med ålder kom även insikt och ja, hellre ett fult golv och varma fötter än kalla fötter och fina plankor.)
hittade en soffa på craigslist som ett par så vänligt valt att ge bort till förste hen som kom och hämtade kalaset. eftersom det tar en knapp halvtimme att knata till adressen soffan befann sig på så beslutade jag och lovis oss för att försöka bära hem (vår första möbel) med våra starka armar och ben som enda verktyg. sagt och bestämt. då vi väl kom fram var båda röda och svettiga. pojkvännen som mötte oss hade på sig kamouflagestrumpor och undrade ifall vi verkligen skulle GÅ hela vägen med en soffa på ryggen. vi sa ja och släpade ner den för trappan. efter det började vi bära. hade knappt hunnit två kvarter innan vi tvingades vila i en kvart. så vi stod där. röda och flåsiga. och vi vilade och vi svettades och håret klibbade fast i pannsvetten och guiness rekordbok kom förbi och sa att vi hade goda chanser till att kamma hem titeln som världens svettigaste kvinnor. jag blev om möjligt ännu rödare och ångrade att vi valt att bo i ett kvarter där alla ser ut som xavier dolan eller johnny depp när han var som snyggast. vi kastade soffan och sprang hela vägen hem och har inte gått ut sedan dess. skoja. men ojoj, precis innan vi höll på att ge upp kom en indisk man och hans sjuåriga son förbi. mannen utbrast förfärat "vad är det som har hänt????" varpå vi kontrade: "ingenting, vi bara vilar lite". mannens panna (som nog också var svettig, det var ju ändå över trettio grader varmt och stekande sol) blev sådär rynkigt bekymrad och en halv sekund satt vi och soffan i hans bil. han körde oss hem och sonen visade hans akutburk i vilken han hade en studsboll, tre teckningar och en liten godis. det finns hopp för mänskligheten!
imorgon spelar mozart's sister (!) på nåt ställe femtio meter ifrån oss. vår nyfunne vän pablo (obs, inte indiska mannen) ska ta med oss dit och lära oss allt han kan om montreals indiescen. livet är bra. montreal är bra och på måndag kommer seydis äntligen hit. eftersom jag hajpat ovannämnda brud halva sommaren passar jag på att slänga in hennes, i mina öron, superhit! vi hörs snart igen. bon nuit världen!
hittade en soffa på craigslist som ett par så vänligt valt att ge bort till förste hen som kom och hämtade kalaset. eftersom det tar en knapp halvtimme att knata till adressen soffan befann sig på så beslutade jag och lovis oss för att försöka bära hem (vår första möbel) med våra starka armar och ben som enda verktyg. sagt och bestämt. då vi väl kom fram var båda röda och svettiga. pojkvännen som mötte oss hade på sig kamouflagestrumpor och undrade ifall vi verkligen skulle GÅ hela vägen med en soffa på ryggen. vi sa ja och släpade ner den för trappan. efter det började vi bära. hade knappt hunnit två kvarter innan vi tvingades vila i en kvart. så vi stod där. röda och flåsiga. och vi vilade och vi svettades och håret klibbade fast i pannsvetten och guiness rekordbok kom förbi och sa att vi hade goda chanser till att kamma hem titeln som världens svettigaste kvinnor. jag blev om möjligt ännu rödare och ångrade att vi valt att bo i ett kvarter där alla ser ut som xavier dolan eller johnny depp när han var som snyggast. vi kastade soffan och sprang hela vägen hem och har inte gått ut sedan dess. skoja. men ojoj, precis innan vi höll på att ge upp kom en indisk man och hans sjuåriga son förbi. mannen utbrast förfärat "vad är det som har hänt????" varpå vi kontrade: "ingenting, vi bara vilar lite". mannens panna (som nog också var svettig, det var ju ändå över trettio grader varmt och stekande sol) blev sådär rynkigt bekymrad och en halv sekund satt vi och soffan i hans bil. han körde oss hem och sonen visade hans akutburk i vilken han hade en studsboll, tre teckningar och en liten godis. det finns hopp för mänskligheten!
imorgon spelar mozart's sister (!) på nåt ställe femtio meter ifrån oss. vår nyfunne vän pablo (obs, inte indiska mannen) ska ta med oss dit och lära oss allt han kan om montreals indiescen. livet är bra. montreal är bra och på måndag kommer seydis äntligen hit. eftersom jag hajpat ovannämnda brud halva sommaren passar jag på att slänga in hennes, i mina öron, superhit! vi hörs snart igen. bon nuit världen!
måndag 24 juni 2013
stora förändringar i lilla livet
hej bloggen! tre månader har redan hunnit passera sedan vi sist talades vid. vad har hänt? jag har spelat in en hundfilm och bitit sönder en tand. mina syskon har varit här och så även kristin, emil och allison. har också varit i barcelona på primavera sound var jag såg phosphorescent, how to dress well, grizzly bear, deerhunter, four tet, solange, jesus and mary chain, james blake, glass candy, mount eerie, cayucas, dead can dance, wu tang clan, dan deacon, hot chip, dj koze, vector och the 2 bears (puh!) och säkert några fler jag råkat glömma. utöver det flyttar jag till montreal om en månad och två dagar.
det känns helt absurt och surrealistiskt och asläskigt samtidigt som det känns som det jag absolut helst av allt vill med mitt liv just nu; jobba och lära mig franska, dricka vin och hänga med kanadensare i en stad som uppmuntrar allt som har med konst och kultur att göra! lördag den sjätte juli har jag och seydis farvälfest här i malmö och strax därefter börjar jag på en ny kula. jorå. här en av mina favorita kärlekslåtar, som plåster på de sår jag eventuellt oavsiktligt råkat orsaka er läsare. vi hörs snart igen!
det känns helt absurt och surrealistiskt och asläskigt samtidigt som det känns som det jag absolut helst av allt vill med mitt liv just nu; jobba och lära mig franska, dricka vin och hänga med kanadensare i en stad som uppmuntrar allt som har med konst och kultur att göra! lördag den sjätte juli har jag och seydis farvälfest här i malmö och strax därefter börjar jag på en ny kula. jorå. här en av mina favorita kärlekslåtar, som plåster på de sår jag eventuellt oavsiktligt råkat orsaka er läsare. vi hörs snart igen!
söndag 10 mars 2013
drömmen
hej, jag kom precis på att jag drömde om sunset rubdown i natt. de spelade i en liten källarlokal och jag minns att spencer krug såg ut som mannen jag en dag ska gifta mig med. sedan inträffade någon naturkatastrof och det sista jag hann plocka med mig innan jag vaknade var en stor och glansig rosa filt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
