den svarta spegeln

hej bloggen! det är söndag och jag borde plugga men har fastnat i black mirror och kan inte sluta. vilken överdriven, briljant och skarpsynt kommentar på hur vårt samhälle ser ut, med all dess teknik. det är med skräckblandad förtjusning jag både fasas och låter mig imponeras på samma gång. kan inte avgöra om serien är pure sci-fi eller om morgondagens verklighet kommer se ut som den gör där på min skärm och kanske är det just det där mellantinget, att inte veta, som skrämmer mig mest när jag tänker efter.

christiane är i paris och igår drack vi vin ihop och pratade om allt som hänt sedan vi träffades i montreal i somras. vilken inspirerande och fantastisk person hon är! tänker på sälen ibland och undrar om han någonsin tänker på mig. trots att jag inte vill tillbaka till någonting just nu så kan jag inte låta bli att ibland önska att han ska komma ridandes på den där vita hästen, säga att allt var ett misstag och att han visst vill vara med mig. som i en saga med lyckligt slut. så naivt av mig att ens önska det. jag borde slå hål på den där bubblan för oavsett vad så tror jag inte jag kommer klara av att lita på honom igen. det är väl det som gör mig mest ledsen. vad som nu än händer i framtiden, hur ska jag någonsin kunna lita på honom igen?

nåväl. har umgåtts en del med en ung man jag nyligen lärde känna här. han uppskattar mitt sällskap och i fredags överraskade han mig med presenter och fina ord. han får mig att minnas att jag inte är så hemsk som sälen fick mig att känna mig, så jag tror mitt liv går åt rätt håll. jag hoppas det iallafall.

då dansar vi disco

hej bloggen! klockan är sen natt och jag sitter uppe och har just skrivit klart mitt manus. det känns rätt bra just nu alltså. min goda våg har varat den senaste veckan och mitt sätt att hantera mina sorger känns både sunda och givande. jag är ledsen men optimistisk. precis som denna låt.

för all tid förlorad

jag tog metron till sorbonne, promenerade ner till floden och notre dame. för tre veckor sedan var jag och sälen där tillsammans. i takt med att jag fortsatte gå mot bastille kom minnen, som jag fram tills nu skjutit undan, tillbaka. trots att tiden han var här var ledsam och mörk så dominerar de fina minnena den tiden och så länge han gick bredvid mig fanns där ändå en lycklig känsla och en strimma hopp där i min ledsna kropp. jag förstår inte. jag förstår inte varför han insisterade på att han och ariel bara var vänner då jag var i montreal i somras, för att sedan inleda en mer seriös relation med henne bara dagar efter att jag åkt därifrån. jag förstår inte varför han inte var ärlig mot mig. jag förstår inte varför han sa en sak och gjorde en annan. jag förstår ingenting. så jag gick fler gator vi gått på tillsammans. och jag mindes och grät, saknade och förstod ingenting. sedan vände jag hem och den kolsvarta floden och jacques brel tröstade mig och sa att det är okej att vara ledsen och känna sig ensam när man blivit bortvald. och jag ska leva och vara ledsen för att sedan leva och vara glad, men aldrig kommer jag sluta älska honom och aldrig någonsin får jag väl tillbaka den delen av mitt hjärta som han valde att kasta bort gång på gång.

precis såhär känns det

förresten, det är precis såhär allt känns just nu. som i kjell höglunds genesarets sjö. hade jag kunnat vara en låt så är jag denna låt just ikväll. 

på andra sidan

det är lördag och jag lyssnar på jefferson airplane samtidigt som jag sorterar tankar och minnen. i samband med månadsskiftet kom min energi tillbaka och jag hoppas den är här för att stanna. det gör inte så hiskeligt ont att tänka på jobbiga saker längre och istället försöker jag förstå och förlåta samtidigt som jag också rannsakar mig själv och den personen jag är. inser att det finns så mycket jag älskar och vill älska här på jorden men att tillit för andra är knepigt när en har haft en ännu knepigare uppväxt. samtidigt vill jag vara naiv och blåögd, älska trots att jag riskerar att bli bränd. det är okej att bränna sig, jag är inte rädd. för jo, jag tror ändå på livet och kärleken och är övertygad om att det bästa fortfarande väntar framför mig någonstans och att allt bakom mig, som jag ännu inte förstår, har större mening än vad jag lyckas se just nu. det gör ont att vara sårad, men jag är övertygad om att en lär sig något nytt från varje gång det känns som att ens hjärta ska gå sönder. har sökt distanskurser i filosofi och skriver på min bok då jag inte pluggar eller läser. paris är kallt som fan men kylan doftar gott och ibland kikar solen fram och värmer mina kinder.

inget kvar att tappa

i en konstant dimma

har svårt att somna om natten men det stör mig inte trots att skoldagarna är långa och dagarna passerar medan jag vandrar omkring i en dimma. vaknar genomblöt av kallsvett, fortfarande fast i de  drömmar jag inte kan placera. det är som att en film spolas fram och tillbaka i mitt huvud men jag hinner varken se eller höra vad som händer där i filmen, kvar är bara känslan av någonting jag inte kan placera. känner mig varken lycklig eller olycklig, jag bara är. vintern har ännu inte hunnit börja men i mina tankar är det redan vår här i paris. skriver ner allt jag känner i små böcker, dokument eller på papperslappar som knögglar ihop sig i de väskor jag bär mer mig var jag går. förvånas över hur snabbt det går att åka till och från skolan då jag har en bok i handen och den senaste veckan har jag glupskt slukat karin boyes kallocain och carlos ruiz zafóns himlens fånge. om några timmar ska jag läsa första sidorna i elena ferrantes - my brilliant friend. om en månad är detta år äntligen slut.

om och om och om igen

whaa detta är så sjukt. ramlade över en reversed version av backdrift och det är allt jag vill höra i resten av mitt liv. originalet går förresten att hitta här!

ge mig en tyst minut

jag känner mig övervakad. min blogg är inte längre en fristad för mina tankar.  jag ser er. ni kommer upp i statistiken över läsare. jag förstår att ni också söker eventuella svar. svar på frågor som jag, precis som ni, ställt. men jag lovar, just nu finns dessa svar inte här i min blogg. fråga zale för han är den enda som kan svara. vill ni prata med mig så finns jag här och är redo att lyssna samtidigt som jag också kan dela med mig av mina egna erfarenheter om det skulle vara så. jag tror på systerskap och jag orkar inte att vi ska konkurrera med varandra. vi är alla lika vilseledda och sårade av en och samma man. just nu vill jag bara gå vidare och fortsätta mitt liv utan att ha någon från montreal svansandes i mina privata angelägenheter. snälla sluta läsa min blogg.

bara en uppdatering

hejsan bloggen! sälen har åkt hem och jag vet varken ut eller in. allt blev så fel samtidigt som allt också stämde med det jag förutspått (redan innan han anlänt) skulle hända då han var här. hur kunde jag veta? jag skrev om det redan då, för att någonstans bevisa att jag inte var galen. för att jag visste att jag skulle visa honom när han väl var här. allt jag trodde skulle ske skrev jag ned. sedan kom han och allt jag trott visade sig vara sanning. han fick se anteckningarna dagen innan han åkte och det var andra gången jag såg honom gråta.

-

jag vaknar och gråter ikapp med att jag dricker mitt morgonkaffe. känner mig så trampad på. orkar ingenting men åker till skolan ändå. är nära på att brista hela tiden men håller igen alla tårar helt tills jag kommer hem. då gråter jag ännu mer. sedan börjar jag gå, och det är då allt blir begripligt. och jag går hem igen och skriver ner allting jag har inom mig. allt som varit och allt som kommer hända. har aldrig skrivit såhär mycket innan, aldrig varit så här kreativ någonsin. och jag tror mig veta som ska hända i framtiden, därför måste jag skriva. sedan börjar dygnet om och vi är tillbaka vid att jag vaknar och gråter. hej framtiden!