att återförenas, rent generellt

eftersom jenny wilsons "love and youth" har spelats flitigt av mig de senaste åren så sprang jag och köpte hennes nya skiva så fort den stod redo i platekompaniets hyllor. jag vet verkligen inte vad jag tycker.
sådär spontant kan jag inte säga att "hardships!" överväldigar mig. refrängen i "the path" har en god klang, men texterna känns vid första lyssning inte vidare imponerande. "like a fading rainbow" bjuder också på en lättomtyckt melodi men kanske blir det svårt för jenny att bräcka sig själv efter en sådan grym debut som hon lyckades åstadkomma. jag ska ge skivan en god chans, hey, jag vill ju verkligen tycka om detta! men som sagt, det är inte överväldigande so far..

denna vecka har jag bara två servitörpass. det känns som att jag slösar bort min tid och blir fattig som en kloakråtta pga. detta.
femtio timmars uppbokat schema har jag fått till men ångesten trycker ändå på som en jäkla sten i skon.
att ha lite fritid är ingenting jag kan uppskatta längre. har hysteriskt sprungit omkring hemma och försökt sysselsätta mig med goda böcker och grönt te, men det tycks inte hjälpa. har nog blivit arbetsnarkoman det senaste året för allt jag vill är att få jobba! jobba jobba jobba! låt mig få jobba! dygnet runt. plz?

en annan sak som stressar mig är att jag blir bostadslös i augusti. sex månader har jag förvisso på mig att finna det perfekta stället i mina visioner, men sex månader tycks gå så snabbt.
kan inte någon handa över ett förstahandskontrakt till mig också, så skulle jag kunna få glömma denna fråga? ok, jag hetsar för att jag är förväntansfull och nyfiken, men seriöst, ska det vara sjukt svårt att få tag i ett hem? satt och klickade mig igenom en bunt intresseanmälningar så jag antar att jag förtillfället gjort vad jag kan. det löser sig. jag har en god fölelse av att det löser sig så som jag planerat. jippikajej och sen var det bara att räkna ner sekunderna tills våren bryter sig lös. jag börjar nu.