då det går som på en räls

per automatik triggas stämning och samtal upp och jag önskar mig verkligen långt bort från skiten som verkar kunna uppenbara sig. antingen har ett problem skapats i min inbillning eller så har den väl förmodligen alltid funnits där. snabba svar, korta samtal och en känsla av att folk i vårat hem håller sig borta hountar mig. jag har ingenting bekräftat, inget svart på vitt och vet egentligen inte vad jag yrar om, förutom det faktum att någonting inte känns rätt. jag väntar och ser, men nu har jag det sagt iaf.

x antal gånger har jag varit med om att tre personer inte kan umgås normalt utan att det tisslas och tasslas bakom ryggen på någon utav personerna i den "sammanhållande" trion. jag har varit med och knivats där jag med så jag vill inte påstå mig vara ett vitt får, men detta är verkligen ingenting jag orkar hålla på med längre. allt jag säger om en annan person, även i förtroende, är sådant jag kan stå för och säga till samtalsämnet rätt i fejjan. nu vet ni. som sagt, jag har inget svart på vitt men önskar som satan att min jobbiga känsla försvinner därför att det just är en jobbig känsla, och ingenting annat. jag vill att alla i min omgivning ska respektera mig så som jag respekterar dem och jag vill också att det satan i mig ska bli vår nu.

dagen är dålig och jag har inte humör för någonting förtillfället. jag önskar mig helt enkelt bara bort från detta trista kalla land och denna trista kalla stad där de flesta har karaktär att likna med ett sandpapper. jag saknar min familj och mina syskon och jag saknar new york och folks öppna mentalitet. att det ska vara så förbaskat svårt att hitta lite reko vänner att umgås med här är verkligen någonting som plågar mig i dagar då jag inbillar mig att folk öppet sticker en kniv i min rygg eller spottar mig i ansiktet. skitliv.