berg och dalbana

nu har jag druckit te, lyssnat på arg, bitter och smärtsam musik, sorterat i min garderob och dessutom borstat mitt toviga hår. det känns lite bättre. allt man behöver är nog att ibland få känna sig aningens malplacerad och sorglig i en stund. mållös och jävlig helt enkelt.
nu när de senaste två timmarna varit ett virrvarr så börjar allting klarna igen. jag vet ju liksom vad jag vill med mitt liv den närmsta framtiden och har ingenting att frukta. det är varken förvirring eller osäkerhet i mitt huvud egentligen, tror dock att verkligheten ibland måste få bli lite surrealistisk och därför skapar man problem som mest är påhittat dravel.

nästa gång denna ångest kommer dragande ska jag sätta mig med benen i kors och bita på naglarna. det är ju så extremt onödigt att må dåligt när man kan må bra. meningen med livet har jag ju funnit ut och det enda som egentligen saknas mig är new york. dit kan jag ju faktiskt åka imorgon om jag så skulle vilja. att jag blir deppig är ju bara en bluff egentligen. en påhittad bluff för det går ju faktiskt bra nu, verkligen.

antar att alla förmodligen blir lite låga i tider då vintern ligger över hustaken men sålänge man kommunicerar med sina egna filosofier och håller tankarna i schack så går det över. antingen går det bra eller så går det över. så är det väl?
detta låter möjligtvis lummigt och flummigt, men jag tror jag vet vad jag snackar om ändå. aningen går det bra eller så går det över. för mig går det bra. mina fördommar angående rockfjantarna sitter dock fortfarande där det ska.

nu ska jag lassa fram my darling you! och jump the train. videon har paralyserat mig och låten likaså. man ba ossa!