del två av den förra

nu vet jag varför det känns som det känns. jag är så satans irriterad för att julia inte öppet kan säga vad hon tycker till mig och därför inbillar jag mig att hela världen skrattar åt min sneda näsa och mitt hål i vanten. självklart anar man ugglor i mossen när man har en kompis som inte vågar konversera fyra ögon emellan och självklart tror man att denna kompis istället går bakom ryggen på en. skitliv upphöjt till två.