ett regnande liv

satt och tänkte på hur mycket sjukt jag vågade mig på som liten. jag vågade gallopera utan sadel och åka fritt fall ensam, tio gånger på rad. när jag var liten vågade jag cykla utan hjälm i sjukt branta nedförsbackar och när jag var liten så vågade jag hoppa från tian på eriksdahlsbadet! spindlar var i mina yngre år inte farliga och jag hade aldrig problem med att klappa en groda som liten. idag har jag blivit en hundraprocentig fegis, för allt jag ovan nämnt är sådant jag aldrig skulle våga göra igen. hellre dör jag nästan. synd att en sån spirande flamma blev en torrboll som numera knappt törs åka hiss. jag undrar vad det grundar sig på, det är ju inte som att mina modiga drag någonsin ledde till större trauman än lite skrapsår och tio minuters tårar. jag kanske lider av någon sprudlande rädsla som bara blir värre med åren? en medfödd sjukdom som börjar i mod och slutar i fruktan för allt! hoppas inte.

idag har jag haft tidig cafévakt vilket resulterade i att jag eftermiddagsnappade. när jag vaknade igen var jag kall och stel i hela kroppen. drömde en lustig dröm om att ole och thomas hatade cristian dinamarca och därför hade gjort en hat-myspacee riktad mot chrille. i drömmen skrattade jag så att jag grät och sedan hade vi fest! nu har jag nyss kommit hem från jobb två och min säng skriker på mig så jag antar att jag slutar här. hepp!