i ruset och bruset

hej blogg! nu sitter jag här hemma, lite halvfull sådär en lördag.
lyssnar på of montreals mer dansanta låtar och tänker att jag kanske ska gå ut och skaffa pojkvän ikväll.
livet ensam i det gröna huset förtär mig. det äter upp mig inifrån, sakta men säkert håller jag på att bli galen!
går ju med ständiga mellanrum och förälskar mig i diverse karlar jag väljer att inte nämna men när händer det? när träffar jag den stora kärleken? får för mig att han sitter och ugglar med sin fagra flickvän x antal mil här ifrån men eftersom mannen ifråga har flickvän så får jag aldrig veta. synd för mig.

har haft obehagliga tankar på den senaste tiden där jag ser i min inre glob hur jag dör ung och ensam. inte ensam sådär ensam ensam utan en kotte vid min dödsbädd, mer att jag dör utan att ha träffat the "real big love" typ. min ensamhet utan "the real big love" är egentligen inte problemet. jag har en magisk familj och tre häftifsa vänner. det tragiska är snarare att jag tror att jag kommer dö ung. har fått för mig att jag sjunger på sista refrängen av nån korkad anledning. samtidigt som jag intalar mig själv att jag kommer leva ett långt och berikat liv så finns det en gnista i mig som tror att min tid snart är inne och jag vet verkligen inte varför. kanske sjukdomspsykosar jag men hallå hur förklarar vi mitt bultande hjärta?
javäl, jag går nu. tillsammans med of montreal traskar jag nu ut ur huset jag kallar mitt hem. vi ses imorgon. kanske har jag stadgat mig då, vem vet?