ända in i döden

en gång i tiden trodde jag att det bara var gamlingarna på denna jord som dog, eller pyttesmå bebisar som inte kunde andas. nu vet jag bättre och det känns istället som att var och varannan ung eller medelålders människa helt plötsligt lämnar den levande människoskaran utan förvarningar. alla dessa jäkla sjukdomar eller droger tar över och låter endast sorg och saknad finnas kvar.

sedan jag första gången såg en riddares historia har jag varit hemligt kär i heath ledger. jag grät när han tog livet av sig i monsters ball och jag var grön av svartsjuka när han fångade alla brudar utom mig i casanova. nu är han död pga. en överdos och finns alltså inte längre. detta gör mig både arg och ledsen. knark. vad är grejen? jag förstår verkligen inte.
varför envisas alla jävla dumma idioter med dessa droger som så uppenbart fräter sönder skallen och i många fall också leder till döden?

när jag var liten trodde jag alla ”knarkare” var skrykliga gamla uteliggare som snodde varmkorv från barn som mig. idag har jag ett gäng kompisar som stolta konstaterar att de brukar droger med jämna mellanrum och hur jäkla häftigt det är.

knark är den mest pinsamma och minst coola grej jag vet. hur häftig blir man egentligen av att snorta cola på en sunkig toalett och hur coolt är det att dansa sig anorektisk på extasy?
jag varken vill eller tänker hänga ut någon då de flesta jag umgås med ska föreställa vuxna människor som ska kunna ta ansvar över sina egna handlingar men seriöst er jag syftar på, ni är så extremt sorgliga så det finns inte. det blir inte bättre och knark kommer aldrig bli nåt häftigt. jag tycker alla ursäkter och anledningar till varför folk nyttjar narkotika bara är patetiska och de får mig att vilja gråta resten av livet.

ne nu ska jag sörja heath en liten stund och sen ska jag försöka kurera mig genom att bara ligga i sängen. jag har blivit dödsförkyld sen igårkväll och imorgon klockan 08.15 ska jag passa barn. what a wonderful world.